Jag stannar mitt under spottkoppen på vägen till pendeltågen från tunnelbanan. Lyssnar på musik, inne i min egen värld, spanar efter Lovisa på hjul som jag ska möta. Stelnar till när jag märker att någon stannat för att titta på mig. Det är en man i 40-års åldern, jeans och vindjacka, lite skäggstubb och ett ärr vid ena mungipan. Han ser frågande ut.

Jag drar ur ena hörluren; "Va?"

"Jo", säger han och lutar sig fram, "jag ville bara säga 'Hej. Vad vacker du är'"

Eh, vad säger man? "Eh..tack"

Han skakar på huvudet, "det ska du inte tacka mig för! Jag hoppas jag får lära känna dig en dag. Nu är det redan kört, antar jag?"

Jag nickar.

Han räcker fram handen för att hälsa, "jag heter Patrik. Vad heter du?"

"Amanda", svarar jag och hälsar tillbaka.

Patrik ser mig i ögonen, "Hoppas du får det bra, Amanda".

Jag nickar igen. "Du med. Sköt om dig, Patrik!"

Han skiner upp, ler ett varmt och lite generat leende, vänder sig om och lämnar mig för att haka på strömmen igen, bort mot pendeltågsperrongerna.