hösten verkar komma tidigt i år

folk omkring mig suckar, knäpper alla knappar i jeansjackan, huttrar till och klagar över vädret

att kylan nyper tag, att träden släpper sina löv

jag välkomnar hösten med öppna armar

det är nystart i luften, en pirrande känsla som påminner om skolstart

ni vet, "vässade blyertspennor och nya linjerade kollegieblock"

jag ska inte börja skolan, men jag är ändå förväntansfull

det finns så mycket jag vill göra!

Min vän lovisa har varit dagdrivare hela sommaren - ända sedan studenten har hon glidit runt, levt livet och gjort det som fallit henne in - men nu har hon fått jobb; som värvare på Greenpeace. Hon ska hoppa på folk på gatan med påträngande information om hur sanslöst fort polarisarna smälter, hur sura våra vackra insjöar blir av all övergödning och hur genmodifierad den big mac de just tryckt i sig på lunchen är.

Hon är en miljökämpe, en hjälte; genom att få människor att skänka pengar ska hon göra världen till en lite bättre plats att leva på. Vilket uppdrag! Jag håller tummarna för dig.

Samtidigt mår jag lite dåligt. När Lovisa ringde idag, glad som en lärka, och kvittrade om allt hon fått lära sig på Greenpeace's utbildning kände jag mig alltmer som en sämre människa. Jag skämtade om att jag ska åka in till stan och stå och skratta när hon ligger och sprattlar utanför stadshuset utklädd till säl som fastnat i ett nät, nedsmetad i Buttericks-blod, för det är väl sånt som såna där greenpeace-aktioner går ut på, inte sant? "haha astöntigt". Eller?

Jag mår lite dåligt, när jag inser att Lovisa är en långt mer medveten och god människa än jag själv är. Jag mår lite dåligt över att jag inte är med i Greenpeace.

Jag mår lite dåligt över att jag inte gör ett skit för miljön.

nu ikväll har jag varit hemma hos kristina, världens bästa, finaste och mest omtänksamma teaterlärare som finns

hon sammankallade alla frivilliga från klassen, 11 personer

det var mysig stämning; lite gråmulet väder utomhus, ångande te och goda vänner inomhus

kristina vill starta ett projekt, och det vill alla 11 personer också, så från och med tisdag nästa vecka drar vi igång

vi ska spela teater

gå djupare in i scenisk gestaltning, hitta guldkorn av liv, gräva i känslor och minnen, tänka utanför cirkeln och sträva mot scenisk sanning

efter en rafflande inledning slängde hon upp en trave manus (måsen av anton tjechov) med en duns på bordet

både lovisa och emilie fick en chock,

för att det var så seriöst på en gång

jag fick ingen chock

det var som att jag väntat mig det, som att jag väntat mig att det skulle bli en tung, djup, svår, hård utmaning direkt

jag är laddad.

Min dator har fått virus, igen.

Det var mamma som upptäckte det, en varningsruta dök upp och blinkade frenetiskt på skärmen när hon satt och betalade räkningar.

"Amandaaaaa", gnällde hon, "kom och hjälp mig!"

När jag såg att det var virusbekämpning hon ville ha hjälp med blev jag alldeles kall inuti. Är det något jag skyr som pesten är det problem med datorer. Jag är rädd för dem, de sjuka, och antagligen beror det på att jag inte kan något om hur man botar virussjuka datorer. Rädsla bottnar i okunskap.

Jag svarade min kära moder att jag inte vet hur man blir av med virus, och kunde inte ge henne någon hjälp.

"Men känner du ingen annan som kan lösa det då?!" undrade hon.

"Nej, jag umgås inte med datanördar", bet jag av.

Då föreslog hon att jag ska ta och skaffa en pojkvän, det var ju ett tag sedan sist och en sån är bra att ha, händig och kan alltid fixa datorn. Inte en chans, säger jag bara, inte en chans. Skaffa pojkvän själv!

tidigt imorse kom jag hem från Ängsholmen, helt utpumpad efter alla galna upptåg och krävande arbete och fina, roliga och minnesvärda stunder

jag hade verkligen inte lust att göra nånting imorse,

så jag ringde Lovisa som var inne i stan men ändrade sin kos och styrde den rakt mot Bro, rakt hem till mig

vi körde söndagshäng, fullt ut

i mjukisbyxmundering satt vi på min säng, stickade varsin mössa och drömde om framtiden ihop, åt mackor vid mitt köksbord med min familj och sen äppelpaj till efterätt

efter maten degade alla ner sig i soffan framför sweeney todd

himlen mörknade utanför och regnet smattrade mot rutan

det var så mysigt och så skönt söndagshängigt,

jag kände hur alla spänningar släppte under slapp-tshirten

skönt

sommarlov! nu åker jag på kollo i 2 veckor,

dags att släppa gränser, få lite färg

och bara leka!

jag har sett Ångrarna på Stadsteatern ikväll och jag vet inte var jag ska skriva.

pjäsen var dokumentär och baserades på inspelningar av samtal mellan två män som båda opererat om sig till kvinnor, men ångrade operationen

det var så starkt och så otäckt nära, jag satt på första raden,

frustrationen gick nästan att ta på

... nej, jag vet inte vad jag ska skriva.

om ni vill bli mållösa av fascination och medlidande

- se Ångrarna på Stadsteatern.

lätta kläder   lätt väska    lätt sinne

- det känns nästan som jag glömt något på vägen