Min vän lovisa har varit dagdrivare hela sommaren - ända sedan studenten har hon glidit runt, levt livet och gjort det som fallit henne in - men nu har hon fått jobb; som värvare på Greenpeace. Hon ska hoppa på folk på gatan med påträngande information om hur sanslöst fort polarisarna smälter, hur sura våra vackra insjöar blir av all övergödning och hur genmodifierad den big mac de just tryckt i sig på lunchen är.

Hon är en miljökämpe, en hjälte; genom att få människor att skänka pengar ska hon göra världen till en lite bättre plats att leva på. Vilket uppdrag! Jag håller tummarna för dig.

Samtidigt mår jag lite dåligt. När Lovisa ringde idag, glad som en lärka, och kvittrade om allt hon fått lära sig på Greenpeace's utbildning kände jag mig alltmer som en sämre människa. Jag skämtade om att jag ska åka in till stan och stå och skratta när hon ligger och sprattlar utanför stadshuset utklädd till säl som fastnat i ett nät, nedsmetad i Buttericks-blod, för det är väl sånt som såna där greenpeace-aktioner går ut på, inte sant? "haha astöntigt". Eller?

Jag mår lite dåligt, när jag inser att Lovisa är en långt mer medveten och god människa än jag själv är. Jag mår lite dåligt över att jag inte är med i Greenpeace.

Jag mår lite dåligt över att jag inte gör ett skit för miljön.