en perfekt söndagmorgon

jag och Lovisa får en god natts sömn i stora dubbelsängen, efter en trevlig lördagkväll

"ska vi gå upp eller ligga kvar?"

en blick utbyts, vi vänder oss åt varsitt håll, och somnar om igen

utanför är himlen jämngrå och det regnar smått 

vi vaknar en stund senare, fortfarande mys-sömniga, precis som man får vara en söndag, och vi pratar om drömmar och vad torso är och var själen bor

vi kommer fram till att själen bor i just torson, och med den vetskapen går vi upp och lagar pannkakor till frukost

Emma kommer förbi precis i rätt tid för att få de sista pankisarna,

det är sunday chill in sundbyberg,

vi promenerar genom staden och hänger på Stadsmissionens nyöppnade secondhand-butik, provar kappor och mössor och väskor

och det är absolut den bästa söndagen i mannaminne

Lovisa får, efter att jag bönat och bett och hon insett att det är för hennes eget bästa, behålla sitt hår fram till nästa uppkörning. Om jag kuggar igen den 17 oktober så blir det Big Shaving Session, då ryker det. Håret alltså.

ICKE GODKÄND.

Den röda lilla förkryssade rutan längst ned på pappret lyser mot mig, föraktfullt. Vägverket-farbrorn är snäll och trevlig och neutral och berättar sakligt för mig hur jag ska gå tillväga för att boka ett nytt körprov och vad jag ska tänka på till kommande uppkörning, men jag har svårt att ta till mig vad han säger.

 Det förundrar mig att det var så lätt för honom, så lätt att kryssa i den där lilla röda rutan. Så lätt att med en bläckpenna och en hastig handrörelse åstadkomma det lilla kryss som jag fasat för sedan månader tillbaka. Fasat, för det har varit det absolut värsta tänkbara. Att kugga på uppkörningen.

Nu är uppkörningen förbi, och jag kuggade för att jag var nervös, inte planerade körningen i god tid, råkade stanna mitt i en rondell (!), backade nästan på en bil på en parkering (samma bil, 3 gånger i rad...) så..

jag förstår faktiskt att Vägverket inte vill släppa mig fri i trafiken, ännu.

 Det värsta tänkbara har skett, men faktum är

- jag överlever! Det här är första gången i hela mitt liv som jag misslyckas, jag har aldrig fått ett enda IG förut. Detta är mitt första IG,

IG i bilkörning. Min kloka mor sa att det är bra att jag får kämpa med något, inte alltid ha så lätt för mig. Kanske att hon har rätt.

 Och kanske, detta är min egen hemsnickrade teori, är det bra för min omgivning att det går lite dåligt för mig. En chans att trösta, en chans att visa omtanke. För det är vad jag har fått, tröst och omtanke från alla möjliga håll och det värmer mitt frusna körkortstörstande hjärta som microvågsstrålning värmer en djupfryst Billy.

När jag kom tillbaka till körskolan fanns gulliga Gunilla och sköna receptionist-Ellen där, stöttade och tröstade och bokade nytt körprov och fler lektioner åt mig på ett kick.

Så, om tre veckor är det dags igen. Nu ska jag glädjas åt Emma som körde galant och numera kan titulera sig som körkortsinnehavare! Delad glädje är dubbel glädje, och vad ska jag med körkort till när jag har Emma,

hon får bli min privatchaufför!

nedräkning 88 minuter kvar körprov vägverket avsök, planera, genomför ut- & invändig säkerhetskontroll behåll lugn acceleration europaväg, motorväg, enskild väg ECOdriving motorbromsa polismans tecken, stoppljus, skyltar, regler övergångställen omkörning utfartsregeln, svängningsregeln, högerregeln, bussregeln cykelbanor fickparkering styrservo kylarvätska halt väglag asfalt U-sväng & saxvändning inbromsning dimljus parkeringsbroms motortrafikled djupinlärning, sannolikhetsinlärning, överinlärning mitt hjärta dunkar i 110 km/h påfart/avfart SNART!

Amanda & Emma alias Myran & Kakan har funderingar kring uppkörningen imorgon.

Amanda: Skickar Vägverket ut stora lastbilar som man ska köra om, eller LGF-fordon typ traktorer som går jättesakta framför en, eller vingliga cyklister eller fejkar vägarbeten som man ska väja för?

Emma: ...och ÄLGAR som man ska väja för?

Körlärare Andreas: Javisst tjejer, klart de gör det! De har radiostyrda älgar ute på vägarna när det är uppkörning, så passa er!

På fredag har jag uppkörning, det är i övermorgon, inte imorgon utan dagen efter det. Tänk att imorgon bitti när jag vaknar kan jag sätta mig upp och säga "imorgon har jag uppkörning". Tänk att i övermorgon, på fredag, kommer jag slå upp ögonen och vara några ynka timmar ifrån körprovet.

Och tänk att om exakt två dygn kommer allt att vara över; då kommer jag ha ett svar. Ett JA! eller ett Nej.

Det handlar dock inte bara om jag får körkort eller inte, nejnej, det är bara en liten obetydlig detalj. Det här handlar egentligen om Lovisa, om hennes framtid. Läs detta, så förstår ni, gott folk: http://looviisaa.blogspot.com/2008/10/konversation.html

Jag hoppas att ni förstår vilken press jag har på mig. Det är bara jag som kan avgöra hur det ska gå, det upprepar min körlärare ideligen.

Lovisa,

ha din mobiltelefon lättillgänglig på fredag kl 10.45

Emma har någon på kroken, hon smsar och ringer och fnissar i telefon på kvällarna. Löjligt, fnyser Amanda. Bara för att du inte har något kärleksliv, svarar Emma.

Det är sant. Amanda har inget kärleksliv. Inte just nu i alla fall.

Hon lyssnar på herr Hellström under dagens löprunda:

Egentligen är jag inte kär i dig /Och egentligen är det okej med mig
För jag blir aldrig kär i nån /Sånt där är slöseri med tid...
Han är så klok, Håkan. Amanda har inte plats för en pojkvän eller en dejt eller ens en flirt. Hon vill inte tillhöra någon annan än sig själv, hon vill avsluta sina egna meningar och uppfylla sina drömmar, på egen hand.

Hon vill inte få nån på kroken, hon känner inte ens för att fiska. Amanda sitter hellre stilla och njuter av utsikten över havet. Doppar tårna, eller hoppar i och simmar och har kul!

Jag har aldrig sömnproblem, så fort jag lägger huvudet på kudden somnar jag, så fort jag ens tänker på min säng blir jag dåsig. Men igår låg jag vaken länge, vred och vände mig och kunde inte somna. Jag var klarvaken, energin sprätte inne i kroppen,

det är förändringarnas tid.

Ni kanske undrar varför jag är så stissig, herregud kan jag inte bara komma till saken?!

Okejokej. Så här är det: för två veckor sedan sökte jag två olika jobb, och var på intervju på båda ställena. Det ena är ett receptionist-jobb på Emmas mammas företag Augur, det andra ett arbete som verksamhetsutvecklare på organisationen Vi Unga. Inför intervjuerna var jag nervös och ängslig, efter dem kände jag mig tom och håglös, jag kom på efteråt vad jag borde ha sagt och hur jag borde betett mig - sånt man inte kommer på i stunden - och jag kände mig helt jävla värdelös. Jag mådde så dåligt över min (enligt mig) usla prestation i intervjuerna att jag inte vågade skriva något om det här i bloggen. Som att om jag inte skrev något, skulle det aldrig existerat. Båda sa att de skulle höra av sig, lite "ring inte oss, vi ringer dig".

Inte en chans att de hör av sig, tänkte jag.

Och så händer det. Två veckor senare ringer de, båda två, samma kväll;

båda vill ha mig.

Så nu har jag två arbetsplatser, två heltidstjänster, som väntar på mig. Det är lågkonjunktur och börskrascher och två företag vill anställa just mig. Jag är inte desperat heller, jag har ICA där jag kan jobba hur mycket jag vill, i stort sett. Men jag tror inte jag vill stanna där. Igår när jag pratade med Emma testade jag orden "jag ska säga upp mig från ICA" och plötsligt kände jag en harmonisk känsla sprida sig i kroppen, ett fånigt leende på mina läppar så starkt att det speglades i Emmas ögon och hon log, hon med.

På kvällen, nedbäddad på madrassen på golvet i Guns vardagsrum, vägde jag för och nackdelar med de två olika arbetsplatserna. Så här blev det.

Augur: hög lön, skön stämning, gratis mat (gratis vin, säger Emma), varierat arbete, centralt beläget, träffa mycket människor osv.

Vi Unga: snygg kille som jobbar där (!), sköna människor, kulturintriktad arbete, eget ansvar, skapar bra kontaktnät för framtiden, omedelbart tillträde, rikskuponger, bestämt slutdatum (31 maj), flexibla tider, centralt beläget, meningsfullt arbete.

I eftermiddag ska jag bestämma mig och kontakta de bägge arbetsgivarna. Fortsättning följer.

(det som slår mig är att jag har så fel om mig själv. hur kan jag tro att jag är en loser, när jag är den de vill ha bland 25 andra sökande? hur kan jag ha en så sned självbild? något är fel.)