Onkel Vanja på Dramaaaten, hör & häpna: en flopp!

Igår såg jag en repetition av Onkel Vanja som har premiär på torsdag på Dramaten.

Jag måste erkänna att jag blev besviken. Jag hade sett fram emot tungt ryskt drama, Tjechov är alltid Tjechov liksom, och att kastas in bland svartsjuka, längtan och olycklig kärlek. Jag hade sett fram emot att bli påverkad, att få känna alla jobbiga känslor, att få känna mig levande och kanske till och med gråta en skvätt. Men icke. Jag kände ingenting.

Jag ville känna sympati för karaktärerna, åtminstone någon av dem! Men jag kunde inte känna någon sympati för jag tyckte att alla framställdes som hemska. Männen skrek mest, kvinnorna var tråkiga. Ljudvolymen hos skådespelarnas röster steg och sjönk i berg-och-dalbane-form så mycket att det ofta var svårt att urskilja vad de sa.
Och så denna desperation efter att finna något nyskapande, något revolutionerande, som nu resulterade i pinsamma nästan-sex-scener på scen.

Men jag gillade scenografin! Kala vita väggar med skarpa rektangulära fönster och dörrar, uppställt konformat så att scenen såg djup ut, som en lång spöklik korridor. Karaktärernas svulstiga sammetsdräkter i mustiga gula, gröna, bruna och blå kulörer skapade en stark kontrast till spökscenen. Och när de använde eld, lukten av tänd tändsticka letade sig ut till publiken, fick alla att rygga till och spänna koncentrationen ett snäpp, var mäktigt.

Men att sitta still 4 timmar, enbart för scenografins skull, är det inte värt.

Jag är ledsen att jag är negativ men det är för att jag blev besviken. Jag somnade två gånger, en gång i varje akt. Jag beklagade mig för Niclas över telefon nyss och han tröstade med "man behöver inte tycka att det är bra, bara för att det är Dramaten". Skönt att höra.

Nu har jag precis köpt biljetter till Tre Systrar på Stadsteatern imorgon och hoppas för mitt liv att det ger mig inspiration och väcker känslor, inte uttråkar mig till sömns.