Vi är tillbaka i Falun!

Det är förbluffande hur bra jag trivs här; i samma ögonblick jag tog klivet från Swebus-bussen igårkväll, ut på trottoaren utanför Falun station, kände jag hur någonting lossnade inuti bröstet och luftvägarna släpptes fria. Här kan man verkligen andas, tänkte jag och tog tre djupa andetag av den svala kvällsluften. Falun är en fristad. Här vill jag ha sommarställe när jag blir lite mer vuxen! Eller sommarställe är fel ord, jag vill vara där året runt. Återhämtningsställe, är ett mer passande ord. Ett ställe för att koppla av, och andas.

Falun är sig likt med sina mysiga villaområden, charmiga gator och lugna tempo, Emmas farmor Gun är sig lik med att göra sitt yttersta för att pyssla om oss till max och laga god mat och baka gott bröd, trafikskolan är sig lik, på alla sätt,

förutom på ett sätt:

jag är bättre på att köra bil!

Andreas kommenterade det när vi kommit ut på landsvägen, på sjungande dalmål sa han "joomänvisstdu, dä märks ju att du ha kört litte mära nu, dä märkte ja redan första metärn!"

Det värmde långt långt in, för jag kände att det är sant. Det är stor skillnad på min körning nu jämfört med för två veckor sedan, jag är mycket säkrare på mig själv, på bilen och på trafiken. Långt ifrån perfekt, men på god väg!

Jag kände hur Andreas pustade ut brevid mig, han slappnade av och nu känns det som att han tror på mig. Äntligen!