vi susar fram på 90-väg

det går så snabbt att det suger tag i magen

en tung lastbil sveper förbi blixtsnabbt och mitt hjärta far upp i halsgropen

den passerar, jag kan andas ut

träden på vardera sida om vägen bildar en guldgul mur, himlen ovanför är ljust grå

små regnstänk prickar ständigt vindrutan framför mig

torkarbladen sveper fram och tillbaka, taktfast, oupphörligt

asfalten är mörkbrun, nylagt och stadig

vägmarkeringarna lyser vita,

på en sekund färdas vi 27 meter

vi kommer till ett litet samhälle, hastigheten sjunker till 70, sedan 50

jag saktar in

och vi kommer nästan ingenstans längre, känns det som

trots att jag hör att motorn tuggar på, trots att jag ser att hjulen rullar framåt,

känns det som att vi nästan står stilla

jag minns teoribokens ord och inser innebörden av denna otäcka känsla;

jag blev fartblind

GOTT FOLK! Detta är en viktig upplysning!

Jag är ej anträffbar på min portabla telefon förrän på lördag eftermiddag (jag har, klantig som jag är, glömt mobilladdaren hemma.. så tro inte att jag är otrevlig, nejnej, jag är fortfarande den trevliga amanda, bara lite... mindre anträffbar. Lite mer pre-mobiltelefontiden bara, lite back to the 80's. Vill ni ha tag på mig får ni använda er fantasi! Skicka brev, sända telegram eller morsesignaler kanske?)