tiden går så fort

samtidigt som det känns som att den står still

jag har inte bloggat sen i fredags, men det känns som en hel evighet sedan

det har hänt mycket, som vanligt,

jag har gjort mycket, som vanligt.

igårkväll var jag på föreläsning tillsammans med Elin, ordförande i Vi Ungas distriktstyrelse för Sthlm, Uppsala och Gotland, grym tjej; smart och klok och förstående och rolig på en och samma gång

vi lyssnade på Aleksander Perski som har forskat om unga kvinnor, stress och prestation och skrivit boken Duktighetsfällan

det var en bra föreläsning, allt var tankvärt och jag fick mig ett par rejäla funderare...

vi fick ta del resultaten av en undersökning som hade gjorts hos Volvos personal, där stressnivån hos kvinnor och män hade mätts under dagen

diagrammet visade att stressnivån låg relativt högt på en stadig linje under hela dagen

kl 18, vid arbetsdagens slut, började männens nivå trappas ned

- medan nivån hos kvinnorna höjdes!

Antagligen beror detta på att kvinnor har hand om 70% av hushållsarbetet och håller i planeringen hemma..

Aleksander berättade också att vi, våra kroppar och vårt psyke, klarar sjukt mycket stress och arbete och aktiviteter, egentligen. Det vi inte klarar, och som bryter ned oss totalt, är oron för morgondagen. Om vi ältar saker innan vi ska gå och lägga sig störs sömnen, så även om man sover 8 timmar har djupsömnen, den "riktiga" sömnen halverats. Och man blir trött och hängig dagen efter. Men hur fan ska man kunna låta bli att oroa sig för morgondagen?

Svårt.

freitag freitag,

det är helg!

idag har jag inte gjort många knop, varit på invigningen av konstutställningen Inblick - konst och kultur för alla

nu sitter jag på kontoret och facebookar och lyssnar på Damn! (lyssna själv på www.myspace.com/damntheband)

ikväll blir det partey

och timbuktu spelar på debaser, hoppas att jag tar mig dit!

puss!

Det växer så det knakar i Friskis & Svettis Upplands-Bro! Människor vallfärdar till gympasalarna, svettas och stånkar i massor, de små salarna blir knökfulla nästintill bristningsgränsen. Det är SÅ KUL!

Jag har inte jympat i Bro på nästan 3 veckor, men ikväll var jag tillbaka. Jag har hört rykten om ökningen, men att se det med egna ögon blev en chock!

Massa nya ansikten som jag aldrig har sett förr, och framförallt en ny kropp som jag aldrig sett förr... Plötsligt så var han bara där, ca tre meter ifrån mig, en lång, muskulös, mörkhårig man i svart whife beater-linne, ca 22 år och helt sjukt snygg. Vem är denna mystiska man?! Jag har aldrig någonsin sett honom förut!!

Fan alltså egentligen, ska det börja hänga massa snygga mystiska 22-åringar på jympapassen i Bro nu? Bro som är så litet och alla är så sunkiga, när jag tränar där så vill jag slippa vara flashig utan bara glida ned till sporthallen i en ruffig tischa, slänga lite med armarna och sen gå hem och äta glass i tv-soffan. Nu förbannade jag att jag tagit en superoversizad hålig sunk-tshirt med färgfläckar på istället för ett tajt hippt träningslinne, och för att gottgöra den fula outfiten gjorde jag alla armhävningar på tårna istället för på knäna, och alla sit-ups i en svårare och jobbigare variant än vad ledaren gjorde. Fyfan, nu känner jag träningsverken komma krypande... och allt är den mystiska mannens fel!

Teaterlektion på Frysen igårkväll; vi spelar den galna/roliga/lite hemska/röriga pjäsen Kanin Kanin!

När jag kom insvepandes i köket på teatern, rödrosig om kinderna efter en rask promenad från skanstull till mårtensdal, tittade Kristina upp på mig. "Amanda!" utbrast hon, "jag har en glad nyhet! Du ska få en riktig roll!"

Ronja har hoppat av teatergruppen, och därför blir hennes roll över. Rollen som Marie, en av systrarna i familjen Kanin, som alla tror är lycklig men plötsligt skiljer sig. Jag blev förstenad ett ögonblick, en större roll = mer ansvar = mer repliker = ordentligt karaktärsarbete = mycket mer jobb = kommer jag att orka axla det? kommer jag att vilja axla det?

Jag tänkte efter lite, blundade och kände efter, lyssnade inåt och svaret är Ja. Jag orkar och jag vill. Repliker är inget problem, det lär jag mig fort och Marie är lik mig, jag kan hämta mycket hos mig själv till henne, jag behöver inte hitta på allt från scratch. Plus att jag är lite av en scendiva, jag blir deppig och rastlös när jag själv inte står på scen, jag vill vara där hela tiden.

"Så länge jag får spela polis också, så spelar jag Marie" svarade jag.

"Självklart" log Kristina.

Jag är på kontoret för första gången på 2 veckor. Det går bra. Jag kom in hit efter lunch, fick stanna i trappan upp och ta några djupa andetag, det kommer att gå bra. Och det gjorde det! Jag fick kramar och glada välkomnanden. Det går bra nu, kompis det går bra nu.

Sen söndagkväll, framför tvn som visar Beck. I en scen ropar någon på Beck, denna någon ropar "Martin!"

Lovisa: Martin?! Vadå Martin?! Han heter väl Beck!

Amanda: Jamen han heter ju Martin i förnamn. Martin Beck.

Lovisa: Ahaaa... Hm. Undrar vad Arn heter i förnamn?

Amanda: Tempelriddare!

JAG HAR HAFT EN UNDERBAR DAG!

Vaknade imorse efter en lyckad och mysig middag igårkväll, det var jag, Lovisa, Silje, Rasmus, Elias och Blomman, det var spenatsoppa och vin och bakning av semlor, det var tända ljus och kramar, det var hetska diskussioner runt köksbordet på Näckrosvägen.

Så imorse vaknade jag upp glad och lagom sömnig. Med en helt tom dag. En helt tom dag på det sättet att jag inte hade någonting uppskrivet i kalendern, INGENTING.

Först fick jag lite panik, tänkte att shit herregud, vad ska jag fylla denna dag med? Vad finns på min att-göra-lista, vad finns det för nyttigt jag borde ta itu med?!

Sen tänkte jag fuck it, fuck it, jag skiter i att vara duktig, nu gör jag bara precis vad jag själv vill, hela dagen!

Så då gjorde jag det! Det blev ett skivstångspass på Friskis, med lång bastu efteråt. Det blev även mycket tid som tillbringades inne på Record Hunter, jag bläddrade bland skivorna i en evighet. Så lång tid att personalen bjöd mig på en burk kall cola, det var schysst, precis vad jag behövde för att bestämma mig för att köpa de 5 cd-skivor jag hade sorterat ut.

Sedan ringde pappa och frågade om han och Annika fick bjuda mig på bio. Visst! svarade jag och vi såg Benjamin Button på Filmstaden i Solna (5 minuter från min lägenhet!). Senare på kvällen kom Emilie hem till mig och Lovisa i Näckrosen, vi åt fruktsallad och catchade upp senaste nytt.

När jag skulle sova insåg jag att det är såna här dagar jag behöver. Mer sånt här! Att bara gå upp och inte veta vart dagen ska ta en. Att bara tacka ja till det man blir erbjuden under dagen, inte slita sig i stycken genom att försöka leta upp saker att göra, eller göra sånt som bara är jobbigt att ta itu med. Utan bara... vara.