Teaterlektion på Frysen igårkväll; vi spelar den galna/roliga/lite hemska/röriga pjäsen Kanin Kanin!

När jag kom insvepandes i köket på teatern, rödrosig om kinderna efter en rask promenad från skanstull till mårtensdal, tittade Kristina upp på mig. "Amanda!" utbrast hon, "jag har en glad nyhet! Du ska få en riktig roll!"

Ronja har hoppat av teatergruppen, och därför blir hennes roll över. Rollen som Marie, en av systrarna i familjen Kanin, som alla tror är lycklig men plötsligt skiljer sig. Jag blev förstenad ett ögonblick, en större roll = mer ansvar = mer repliker = ordentligt karaktärsarbete = mycket mer jobb = kommer jag att orka axla det? kommer jag att vilja axla det?

Jag tänkte efter lite, blundade och kände efter, lyssnade inåt och svaret är Ja. Jag orkar och jag vill. Repliker är inget problem, det lär jag mig fort och Marie är lik mig, jag kan hämta mycket hos mig själv till henne, jag behöver inte hitta på allt från scratch. Plus att jag är lite av en scendiva, jag blir deppig och rastlös när jag själv inte står på scen, jag vill vara där hela tiden.

"Så länge jag får spela polis också, så spelar jag Marie" svarade jag.

"Självklart" log Kristina.