tiden går så fort

samtidigt som det känns som att den står still

jag har inte bloggat sen i fredags, men det känns som en hel evighet sedan

det har hänt mycket, som vanligt,

jag har gjort mycket, som vanligt.

igårkväll var jag på föreläsning tillsammans med Elin, ordförande i Vi Ungas distriktstyrelse för Sthlm, Uppsala och Gotland, grym tjej; smart och klok och förstående och rolig på en och samma gång

vi lyssnade på Aleksander Perski som har forskat om unga kvinnor, stress och prestation och skrivit boken Duktighetsfällan

det var en bra föreläsning, allt var tankvärt och jag fick mig ett par rejäla funderare...

vi fick ta del resultaten av en undersökning som hade gjorts hos Volvos personal, där stressnivån hos kvinnor och män hade mätts under dagen

diagrammet visade att stressnivån låg relativt högt på en stadig linje under hela dagen

kl 18, vid arbetsdagens slut, började männens nivå trappas ned

- medan nivån hos kvinnorna höjdes!

Antagligen beror detta på att kvinnor har hand om 70% av hushållsarbetet och håller i planeringen hemma..

Aleksander berättade också att vi, våra kroppar och vårt psyke, klarar sjukt mycket stress och arbete och aktiviteter, egentligen. Det vi inte klarar, och som bryter ned oss totalt, är oron för morgondagen. Om vi ältar saker innan vi ska gå och lägga sig störs sömnen, så även om man sover 8 timmar har djupsömnen, den "riktiga" sömnen halverats. Och man blir trött och hängig dagen efter. Men hur fan ska man kunna låta bli att oroa sig för morgondagen?

Svårt.