Jag snackade precis med Niclas i telefon, vi pratar alltid i exakt 17 minuter. Det är ganska kort för att vara ett utförligt samtal, men samtidigt länge för att egentligen bara vara kallprat. Men 17 minuter verkar vara exakt den tid det tar att uppdatera om den senaste tidens viktiga händelser i våra vardera liv. Och det är praktiskt att veta hur lång tid ett samtal ska ta, det underlättar för en effektiv planering.

Jag erkänner för Niclas att jag känner mig osäker inför uppkörningen nästa vecka, jag är så gott som säker på att jag kommer kugga. Niclas vägrar tro på mig. Han frågar om jag tror att Emma kommer klara sin uppkörning.

"Jaa, absolut, utan tveckan, det gör hon" svarar jag.

Då kontrar Niclas med: "Sen när blev du nr 2, Amanda?"

Jag kan inte låta bli att le och känner hur jag växer mig starkare.

Jag: "Men Emma har vanan inne. Hon har kört runt med sin EU-moppe-bil i flera år!"

Niclas: "EU-moppe-bil? HAHA! Då är ju du den som har stoltheten kvar!"

Efter vårt samtal vet jag bättre. Jag är ingen 2:a, jag är en 1:a!

I min klass på Frysen fanns ett ordspråk som löd följande "Amandas lag vinner alltid". För att mitt lag helt enkelt vann allting, jämt.

Jag är en vinnare, för att jag omges av de bästa människorna i hela världen.

Idag damp Viggos skolfoton ned i brevinkastet.

Jag måste säga att han blir otroligt bra på bild, min bror!

Han är nästan modelliskt snygg i vitt whifebeater-linne och ljusgrå kofta, lite lagom jag-gick-bara-upp-och-ut-imorse-stylat hår, seniga nyckelben som avtecknas under blek hud, små fräknar över näsryggen och ljusgröna ögon som lyser mot kameran. En 11-årig skönhet, och han är MIN BRORSA!

Nu tävlar jag och Nea om att smöra för honom för att få ett litet foto att ha i plånboken och kunna säga "Det här är min brorsa. Eller nej, det är min pojkvän. När han var 11!"