Jag är en fantastisk människa.

Men ibland känner jag mig helt värdelös. Som nu.

Jag har ett meningslöst arbete. När jag sitter i kassan önskar jag att jag vore död. Men jag kan inte dö, hur skulle det se ut? Det skulle vara otroligt ohygieniskt med ett maskätet lik bland matvarorna. Och extremt illa för ICA-koncernens rykte, med tanke på att det redan kryllat av rutten köttfärs i butikerna, och skulle det börja krylla av ruttet människokött skulle nog hela skiten gå i konkurs. Och då skulle jag bli arbetslös. Och bli fattig. Och deprimerad.

Men jag fattar inte hur allt ska gå ihop. Hur ska man hinna jobba så pass mycket att chefen blir nöjd & glad, att man har råd att betala hyra & mat till sin mamma, att man har råd med intensivkurser uppe i Falun, att man har råd att haka på alla roliga grejer med sina kompisar och hur ska man samtidigt klara av att jobba så pass lite att man hinner hjälpa till hemma; diska, laga mat, ha hand om tvättstugan, vara glad och trevlig, hinna köra bil varenda dag för att klara körkortet, hinna hänga med sina kompisar och orka vara rolig så att de inte tröttnar på en och slutar höra av sig och det slutar med att man får sitta hemma och äta nudlar ensam i sitt beiga kök varenda kväll resten av livet.

Vuxenekvationen är svår, det är inte lätt att balansera rätt. Det är banne mig det svåraste jag gjort på länge. Nu ska jag gråta mig till sömns, som ett barn. Det är något man gör som vuxen. På dagen när det är ljust låtsas man att man är cool och stor och mogen och modig. På natten när mörkret fallit rämnar fasaden och man får bli liten igen, i smyg. Godnatt.