Vi är tillbaka i Falun!

Det är förbluffande hur bra jag trivs här; i samma ögonblick jag tog klivet från Swebus-bussen igårkväll, ut på trottoaren utanför Falun station, kände jag hur någonting lossnade inuti bröstet och luftvägarna släpptes fria. Här kan man verkligen andas, tänkte jag och tog tre djupa andetag av den svala kvällsluften. Falun är en fristad. Här vill jag ha sommarställe när jag blir lite mer vuxen! Eller sommarställe är fel ord, jag vill vara där året runt. Återhämtningsställe, är ett mer passande ord. Ett ställe för att koppla av, och andas.

Falun är sig likt med sina mysiga villaområden, charmiga gator och lugna tempo, Emmas farmor Gun är sig lik med att göra sitt yttersta för att pyssla om oss till max och laga god mat och baka gott bröd, trafikskolan är sig lik, på alla sätt,

förutom på ett sätt:

jag är bättre på att köra bil!

Andreas kommenterade det när vi kommit ut på landsvägen, på sjungande dalmål sa han "joomänvisstdu, dä märks ju att du ha kört litte mära nu, dä märkte ja redan första metärn!"

Det värmde långt långt in, för jag kände att det är sant. Det är stor skillnad på min körning nu jämfört med för två veckor sedan, jag är mycket säkrare på mig själv, på bilen och på trafiken. Långt ifrån perfekt, men på god väg!

Jag kände hur Andreas pustade ut brevid mig, han slappnade av och nu känns det som att han tror på mig. Äntligen!

idag har jag kört bil i 3 timmar med mamma, hela vägen till Sveriges  närmaste stad Enköping och hem igen via Sigtuna

jag fick motorstopp i en backe, precis innan en fyrvägskorning, en stadsjeep bakom tutade på mig så jag fick motorstopp igen

och igen

men förutom det gick allt fint!

imorgon åker jag till Falun för en vecka till fullproppad med körlektioner på dalmål

kanske kommer jag hem med ett körkort, kanske inte

det får tiden utvisa

jag kysser min lyckliga stjärna och håller tummarna!

det är fredag eftermiddag på ica i bro;

broborna har slutat tidigt på jobbet, åker iväg till dagis för att plocka upp sina hungriga och griniga ungar, släpa med sig dem in på ica för att handla taco-ingredienser och ostbågar och läsk till ungarna för här ska fredagsmysas i ikea-soffan framför idol ikväll

jag har fullt sjå att blippa chips och röda paprikor och salsasåser när jag ser en man närma sig i ögonvrån, han har en post-avi i handen, jag märker den direkt men låtsas inte om den för jag vill hinna avsluta det kvitto jag håller på med först innan jag går till posten och betjänar honom, så jag vrider huvudet snabbt och nickar artigt, en hälsning som betyder att jag har sett honom

han ser inte glad ut

jag känner igen honom, han bor granne med min pappa ute på landet, men han verkar inte alls känna igen mig

jag fortsätter blippa, tänker att han får vänta på sin tur, men jag känner hans otålighet som tusen nålstick i ryggen

"Kommer det någon till Posten eller?!" frågar han argsint

han är inte direkt känd för att vara någon charmknutte, det vet jag om, men ilskan i hans röst får mig ändå att hoppa till av rädsla och chock

"Ett ögonblick, jag ska strax hjälpa dig" svarar jag så milt jag kan och lämnar ut kvitto till taco-kunden

jag reser mig och går till posten-kassan, han står och stånkar stor som en tjur, gnisslar tänder, helt knallröd i ansiktet för att han fått vänta i hela 20 sekunder på att få hämta sitt paket

jag tar hans avi, frågar artigt om legitimation och hämtar hans paket, snabb som en vessla, men det tycker inte han, pappas granne

"Det var väl faan på tiden, tänk att det ska ta sån jävla tid att få hämta ett jävla paket!" ryter han

då tittar jag upp, håller kvar hans blick och ler

"Varsågod! Jag önskar dig en trevlig helg och du; hälsa pappa från mig, om du ser honom!"

han rycker till, blinkar med bägge ögonen, sedan stirrar han på mig, oförstående, jag ser hur hans hjärna förbrilt rotar igenom varenda vrå efter en ledtråd till vem tusan jag är, vems dotter jag är, vem han ska hälsa till och har han någonsin ens sett mig förut?!

"Hälsa Leffe alltså" säger jag och hjälper honom på traven, jag ser att han förstår att jag är Leffes äldsta dotter alltså, hon som inte bor med honom utan bara med mamman, jag ser en rodnad stiga i hans redan rödblommiga ansikte, han slår ned blicken och jag vet att han skäms för att han varit så oförskämd mot mig

"Det.. det ska jag göra" mumlar han, tar fumligt sitt paket, vänder sig och lommar därifrån

trots fredagshetsen, trots stress och väntande kunder, stannar jag upp en sekund och står alldeles still

jag ser honom, pappas granne, försvinna ut genom dörrarna,

lite mindre arg, lite mindre skräckinjagande än förut,

istället lite mer trevlig i fortsättningen

(förhoppningsvis)

HALLÅ VAD HÄNDER HÄR?

Bro da hood infekteras med poliser, var man än går! 5 polisbilar i centrum igår, tre på torget och två bakom simhallen. Imorse en bil i tunneln mellan råby och centrum. De kommer in på ica i uniformer och köper kexchoklad (3 för 15kr) och inger respekt hos alla i kön och jag sträcker på mig och utalar "så får du 5 kr tillbaka vill du ha kvitto?" extra tydligt för att inte röja ett spår -

av vadå?

Jag har ingenting att dölja, eller? Ändå blir jag stel, så fort jag ser en polis, och scannar av mig själv på en millisekund för att försäkra mig om att ingenting på mig ser misstänkt ut. Som om de skulle stoppa mig för att jag hade ett pepparkorn mellan tänderna, liksom. Jag undrar vad det kommer ifrån, denna respekt för uniformerade personer. Kanske att man alltid har någonting på sitt samvete, något litet tuggummi som någon gång slunkit ned i fickan? Någon gång skrivit ett litet fuck you på ryggstödet till bussätet framför? Någon gång kört en liten sträcka på en moppe utan hjälm?

Eller är det här något som går tillbaka långt, långt bak i tiden? Kanske bar Gud polisuniform i Paradiset i tidernas begynnelse och odlade en rädsla/underkastelse hos Adam & Eva som ännu sitter kvar hos människan? Vad vet jag, det där var ju evigheter sedan, om det ens har hänt..

Nej, slut på filosofistunden. Jag längtar efter Lokalbladet, efter artiklar som förklarar detta plötsliga polispådrag, för jag vill veta vad som egentligen står på här i byn!

(Detta är en rättelse av föregående inlägg pga begäran av mamma)

Med att jag "inte har gjort något på hela veckan; bangat på allting" menas

- arbetat heltid på ICA måndag - fredag

- kört bil 1 timme varje dag

- skött hushållet nogrannt, utan tjat från övrig familj (både diskat och tvättat och hjälpt syskon med läxor)

- haft 3,5 timmes teaterlektion i tisdags kväll

- gått ett antal promenader

- dubbellektion på Gabriels körskola (idag)

Läser Emmas blogg, hennes senaste inlägg handlar om att hon aldrig säger nej, hon bangar inte. Det stämmer bra det, det är Emma i ett nötskal, hon är alltid pepp på vad som än händer - hon bangar aldrig!

Jag brukar också vara pepp,

men nu har jag bangat hela veckan.

Och det har varit så galet skönt.

Jag har inte hittat på någon aktivitet.

Jag har inte umgåtts med någon utanför min familj.

Jag har inte tränat en enda gång.

... och jag har inte ens dåligt samvete!

Det hände något i måndags, när jag fick mitt utbrott. Det var som att det utlöste en ström av frid inom mig. Som en stor, genomskinlig sköld träddes över mig och nu kan varken stress eller press kan nå mig. Jag är lugn.

Och börjar bli riktigt taggad på att hitta på nåt kul i helgen!

Jag snackade precis med Niclas i telefon, vi pratar alltid i exakt 17 minuter. Det är ganska kort för att vara ett utförligt samtal, men samtidigt länge för att egentligen bara vara kallprat. Men 17 minuter verkar vara exakt den tid det tar att uppdatera om den senaste tidens viktiga händelser i våra vardera liv. Och det är praktiskt att veta hur lång tid ett samtal ska ta, det underlättar för en effektiv planering.

Jag erkänner för Niclas att jag känner mig osäker inför uppkörningen nästa vecka, jag är så gott som säker på att jag kommer kugga. Niclas vägrar tro på mig. Han frågar om jag tror att Emma kommer klara sin uppkörning.

"Jaa, absolut, utan tveckan, det gör hon" svarar jag.

Då kontrar Niclas med: "Sen när blev du nr 2, Amanda?"

Jag kan inte låta bli att le och känner hur jag växer mig starkare.

Jag: "Men Emma har vanan inne. Hon har kört runt med sin EU-moppe-bil i flera år!"

Niclas: "EU-moppe-bil? HAHA! Då är ju du den som har stoltheten kvar!"

Efter vårt samtal vet jag bättre. Jag är ingen 2:a, jag är en 1:a!

I min klass på Frysen fanns ett ordspråk som löd följande "Amandas lag vinner alltid". För att mitt lag helt enkelt vann allting, jämt.

Jag är en vinnare, för att jag omges av de bästa människorna i hela världen.

Idag damp Viggos skolfoton ned i brevinkastet.

Jag måste säga att han blir otroligt bra på bild, min bror!

Han är nästan modelliskt snygg i vitt whifebeater-linne och ljusgrå kofta, lite lagom jag-gick-bara-upp-och-ut-imorse-stylat hår, seniga nyckelben som avtecknas under blek hud, små fräknar över näsryggen och ljusgröna ögon som lyser mot kameran. En 11-årig skönhet, och han är MIN BRORSA!

Nu tävlar jag och Nea om att smöra för honom för att få ett litet foto att ha i plånboken och kunna säga "Det här är min brorsa. Eller nej, det är min pojkvän. När han var 11!"