Precis hemkommen från en teaterlektion på Fryshuset. Repetition med tisdagsgruppen, jag har pirrande må-bra-känsla i hela kroppen, ett rofyllt lugn, ett drömskt leende på läpparna.

Jag har missat två tisdagar i rad, det är många timmars rep.

Först blev vi instruerade om att göra Skådespelarens Toalett. (Det är en övning där man sitter tyst för sig själv, blundar och går igenom sin scen och tänker alla tankar och känner alla känslor som sin karaktär.) Jag fick nästan panik. Jag hade knappt läst igenom manuset, hur skulle jag veta vilka känslor jag skulle framkalla? Jag kunde inte ens mina repliker!

Men jag tog ett djupt andetag och sjönk in i den mjuka koncentration som vilade i rummet och tog fasta på det lilla jag visste om min karaktär; att hon är djupt förälskad i sitt livs första kärlek, samtidigt som hon är gift och har barn med en annan man, en hon inte älskar. Jag hämtade erfarenhet från mitt eget liv, öppnade dörrarna inuti och bara kände.

Sedan repade jag med Alex. Vi låg ned på golvet på varsin madrass och körde igenom replikerna om och om igen, tills jag lärde mig dem. Alex är så duktig, han kunde redan sina repliker utantill. Och han hade reflekterat över dem, han hade tankar till vartenda ord. Grovjobbet hade han redan gjort, och jag hittade rätt med en gång.

Det är så häftigt.

Vi fick feedback av Kristina. Hon är en fantastisk människa, med några ord kan hon förtrolla allt, och alla. Hon förtrollade mig och jag gjorde bra ifrån mig. Alex gjorde bra ifrån sig. Vi gjorde bra ifrån oss, tillsammans. Allt sjönk in naturligt, vi hittade rörelsemönster och tonfall och tankar och känslor. Det var vackert, och äkta.

En riktigt bra tisdagkväll.

Jag är en fantastisk människa.

Men ibland känner jag mig helt värdelös. Som nu.

Jag har ett meningslöst arbete. När jag sitter i kassan önskar jag att jag vore död. Men jag kan inte dö, hur skulle det se ut? Det skulle vara otroligt ohygieniskt med ett maskätet lik bland matvarorna. Och extremt illa för ICA-koncernens rykte, med tanke på att det redan kryllat av rutten köttfärs i butikerna, och skulle det börja krylla av ruttet människokött skulle nog hela skiten gå i konkurs. Och då skulle jag bli arbetslös. Och bli fattig. Och deprimerad.

Men jag fattar inte hur allt ska gå ihop. Hur ska man hinna jobba så pass mycket att chefen blir nöjd & glad, att man har råd att betala hyra & mat till sin mamma, att man har råd med intensivkurser uppe i Falun, att man har råd att haka på alla roliga grejer med sina kompisar och hur ska man samtidigt klara av att jobba så pass lite att man hinner hjälpa till hemma; diska, laga mat, ha hand om tvättstugan, vara glad och trevlig, hinna köra bil varenda dag för att klara körkortet, hinna hänga med sina kompisar och orka vara rolig så att de inte tröttnar på en och slutar höra av sig och det slutar med att man får sitta hemma och äta nudlar ensam i sitt beiga kök varenda kväll resten av livet.

Vuxenekvationen är svår, det är inte lätt att balansera rätt. Det är banne mig det svåraste jag gjort på länge. Nu ska jag gråta mig till sömns, som ett barn. Det är något man gör som vuxen. På dagen när det är ljust låtsas man att man är cool och stor och mogen och modig. På natten när mörkret fallit rämnar fasaden och man får bli liten igen, i smyg. Godnatt.

Jag har en ny idol!

Shima Niavarani, multikonstnär, endast 22 år gammal men redan BÄST på allt! Hon har grym sångröst, hon kan dansa, hon är stört rolig, hon har fint hår, hon kan imitera galet bra, hon kan alla dialekter som finns och hon är fortfarande jätteung. Det känns skönt att från och med nu slippa fundera på vem som är bäst i hela världen, för nu vet jag; det är Shima!

HETT TIPS: Om du har så mycket tid att du sitter och läser den här bloggen har du även tid att gå och se Shima Niavarani är en übermensch på Uppsala Stadsteater!

jag kan inte sluta gråta

så fort jag lugnat mig hulkar jag till, och allting spelas upp på nytt

brottsstycken flimrar förbi på näthinnan och inom mig bosätter sig åter känslan av att mitt hjärta väger tusen ton i bröstet på mig

det är tungt för

jag har sett Tre Systrar på Stadsteatern

det var så fint och bra och nytt och fräscht på alla sätt, jag ska inte avslöja något utan säger bara: SE DEN.

träffade en från förr i tiden på tåget hem,

kallprat på hög nivå, vad sysslar jag med nuförtiden?

lite skämtsamt rycker jag på axlarna, uppsluppet, "dagdriver" svarar jag

möts av en rynkad panna, avsmak, jag kan nästan höra ett du är den sorgligaste människa jag vet

jag berättar att jag ska plugga till hösten, söka folkhögskola; textilt konsthantverk

"Som är bra för vadå?"

Förödmjukelse. Jag vill skrika som är bra för mig; som är bra för att utvecklas, som är bra för att jag vill ge allt för konsten, som är bra för att jag drömmer om det, som är bra för att det är vad jag känner att jag vill göra helst av allt i hela mitt liv

men jag är tyst, för jag är inte den som skriker och ställer till med liv på tåget sådär, jag är den som snabbt anpassar mig till den jag talar med och

jag vet att du aldrig skulle förstå, jag måste uttrycka mig mer konkret för att det ska räknas i din värld och svarar: "För att jag ska bli scenograf."

"Jaså, det där. Att du håller fast vid det fortfarande."

då får jag lite svårt att andas men jag står ut.

vi är så olika. Du tror på pengar och allt du kan se och ta på. Jag tror på allt annat därimellan, på känslor, på längtan, på drömmar. Du går av en station innan mig, jag anstränger mig, ler och vinkar hejdå och så fort du är utom synhåll kan äntligen mina luftrör vidgas.

ONSDAG, LILLÖRDAG. Amanda drog på sig sin smala svarta kjol, höll andan och lyckades till och med knäppa den pyttelilla pilliga knappen ovanför blixtlåset, score! Hon var jävligt snygg, om det behöver tilläggas.

Den här snygga varelsen tog sig till stationen, glad i partyhågen över planen att få dansa natten lång. Trodde hon ja. Tills hon fastnade i Kallhäll, väntandes på en ersättningsbuss som aldrig kom. En olycka på på linjen stannade upp all pendeltågstrafik mellan Kallhäll och Spånga, troligtvis någon som hoppat framför tåget. Stackars människa och stackars lokförare.

Och stackars Amanda, som fick lomma tillbaka hemåt. Kvällen kunde gått helt åt pipan, men i sista sekund räddades Amandas lillördag av en hop papper slängd på ett av sätena på tåget. Det var inte vilken hop papper som helst, Amanda tog upp det, slätade ut det och fylldes med obeskrivlig värme när hon såg vad det var. Ett sprillans nytt nummer av Nöjesguiden! Sveriges i särklass bästa gratistidning (för den är både gratis och bäst). Denna gång med tema Kändischock och ett repotage där Sveriges främsta skvallerjournalist själv blir stalkad och papparazzifotograferad utan vetskap under en hel helg.. Sjukt kul! Läs själv:  http://nojesguiden.se/artikel/noejesguiden-foerfoeljer-daniel-nyhlen-0 och http://nojesguiden.se/artikel/daniel-nyhlen-talar-ut.

De har humor de där på Nöjesguiden, tycker Amanda,

de räddade hennes kväll!

Onkel Vanja på Dramaaaten, hör & häpna: en flopp!

Igår såg jag en repetition av Onkel Vanja som har premiär på torsdag på Dramaten.

Jag måste erkänna att jag blev besviken. Jag hade sett fram emot tungt ryskt drama, Tjechov är alltid Tjechov liksom, och att kastas in bland svartsjuka, längtan och olycklig kärlek. Jag hade sett fram emot att bli påverkad, att få känna alla jobbiga känslor, att få känna mig levande och kanske till och med gråta en skvätt. Men icke. Jag kände ingenting.

Jag ville känna sympati för karaktärerna, åtminstone någon av dem! Men jag kunde inte känna någon sympati för jag tyckte att alla framställdes som hemska. Männen skrek mest, kvinnorna var tråkiga. Ljudvolymen hos skådespelarnas röster steg och sjönk i berg-och-dalbane-form så mycket att det ofta var svårt att urskilja vad de sa.
Och så denna desperation efter att finna något nyskapande, något revolutionerande, som nu resulterade i pinsamma nästan-sex-scener på scen.

Men jag gillade scenografin! Kala vita väggar med skarpa rektangulära fönster och dörrar, uppställt konformat så att scenen såg djup ut, som en lång spöklik korridor. Karaktärernas svulstiga sammetsdräkter i mustiga gula, gröna, bruna och blå kulörer skapade en stark kontrast till spökscenen. Och när de använde eld, lukten av tänd tändsticka letade sig ut till publiken, fick alla att rygga till och spänna koncentrationen ett snäpp, var mäktigt.

Men att sitta still 4 timmar, enbart för scenografins skull, är det inte värt.

Jag är ledsen att jag är negativ men det är för att jag blev besviken. Jag somnade två gånger, en gång i varje akt. Jag beklagade mig för Niclas över telefon nyss och han tröstade med "man behöver inte tycka att det är bra, bara för att det är Dramaten". Skönt att höra.

Nu har jag precis köpt biljetter till Tre Systrar på Stadsteatern imorgon och hoppas för mitt liv att det ger mig inspiration och väcker känslor, inte uttråkar mig till sömns.

När det kommer till teater Tampone blir jag hal som en ål, omöjlig att boka tid med, för jag vill vara överallt, hela tiden.

Lite drygt ett dygn har jag varit hemma nu, ett underbart dygn, men jag känner redan andnöden komma smygande. Panik över att tiden inte räcker till, att jag inte kommer hinna, att jag blir tvungen att sålla bort något, att jag är tvungen att säga nej. I Falun kunde jag koppla av och koncentrera mig på att köra bil, träna och läsa teori. 3 saker att fokursera på, det var lagom. Jag kunde skjuta upp alla hemma-måsten för de fanns inte i den världen, inte alls. Nu är jag tillbaka och allt hinner ikapp. Det finns så mycket jag borde ta tag i, så många att höra av sig till. Ibland, nu på senare tid, kommer jag på min kropp med att ha hög puls utan anledning, det känns som hjärtklaffarna skenar utan att jag vet varför. Stress?
Jag är en människa som har flera bollar i luften, det kommer jag alltid att ha. Men just nu känns tyngdlagen till och med mig övermäktig och det regnar bollar runt omkring mig. De slår i marken med hårda dunsar.