Borta bra, men hemma bäst!

Det blev en kväll som hette duga igårkväll, tillbaka i Stockholm. Jag, Emma C, Emma G, Emilie, Ersson, Niclas, Rasmus, Blomman och Stefan tog oss hem till Lovisa i Sundbyberg på middag. Det var ett mixat gäng med härlig stämning. Det finns människor som man alltid blir glad och uppsluppen av att hänga med; människor som man blir en lite bättre och lite mer intressant och lite roligare människa tillsammans med. Ni är såna människor, som får mig att slappna av till fullo och nå mitt esse i charm och sinnesnärvaro för att ni är så sköna, jag gillar er!

Det var de dåliga ordvitsarnas och de konstiga samtalsämnenas afton, tror jag bestämt. Diskussionen vad 'stinka' heter i perfekt utlöste en högljudd kapplöpning i att komma fram till rätt svar (stinka, stank, stunkit? stinka, stank, stinkit? stinka, stank, stunk? testa själv!). Till slut gjorde Rasmus slag i saken och slog upp ordet i SAOL. Med dödsallvarlig stämma läste han upp det slutgiltiga: supinum saknas. Det finns alltså inget sådant ord.

Vi beundrade även mitt nya armbandsur, fetaste blingblingklockan i leopardmönster, guld och glitterstrass.

"Klockren!" tyckte Niclas. "Ursnygg!" berömde Carro. "TickTack!" svarade jag.

Vi åt klart och diskade och jag och Rasmus gjorde upp om en gammal skuldfråga som legat i träda under sommaren, det var en tyngd som bokstavligen lättade från mina axlar. Det blev tända ljus och mer prat och skratt i Lovisas stora soffa, det var så mysigt, var man än tittade så bubblade det av liv och ungdom i vardagsrummet och jag vill spara det i minnesbanken för alltid.

Därefter varsin kaffeshot och sedan tysta leken i trapphuset, raka vägen ned till pendeltåget och vidare till Ace. I kön fick Blommans skor både öga och näsa med en gammal spritpenna han hittade i fickan, skorna blev glada och studsade en kvart senare runt till dansanta indiepoptoner inne på Mango bar. Det gjorde nåt hundratal andra par skor också, det blev en lyckad kväll. Familjens "Det snurrar i min skalle" blev kvällens soundtrack. Dom pratar om nåt underbart, jag är där, jag kan berätta  Stort, större än jag nånsin trott  Det snurrar i min skalle!

På vägen hem till Hotel Lovisa träffade vi Batman på blåa linjen, det var lite oväntat att han bor i Rinkeby faktiskt, men men. Någonstans ska han ju bo också.

Jag minns inte när jag senast släppte loss så som jag gjorde ikväll! Jag kanske aldrig har gjort det, helt enkelt. Jag och Emma fick uppleva Falun by night, dj's från Italien på den enda klubben i stan. Tre timmar oavbrutet på dansgolvet, utan att behöva vara snygg, utan att bry sig om någon annan. Musiken gick rakt in i det där som nog är själen och ut i kroppen i benen armarna fötterna och varenda liten cell njöt av att få ruskas om,

utan att behöva tänka. Precis som förra fredagen stod jag efter ett tag öga mot öga med Linus, en stor Karlsson på taket enligt Emma, i keps och slips och sina karaktäriska dance moves. "Har jag dig? Har jag dig? Här uppe!" (En give-me-five) "BOOM!". Linus hade sin vän Joel från Göteborg med sig som var lite för full för sitt eget bästa, så han fick sitta ned och vila lite. Det var skönt att ha Linus där, förutom att han är snäll och rolig och har skön dansstil så är han kille. Och det är nödvändigt att ha en snäll kille i närheten kl 01.55, fem minuter till stängning (för i Falun stänger den enda klubben kl 02.00), när alla äckelkillar upptäcker att kvällen snart är slut och att de fortfarande inte fått hångla, de får nåt desperat i den simmiga blicken, knäpper upp skjortan några knappar och dansar närmare och närmare, som hungriga zombier med ett redigt skrovmål i sikte. Då ställer Linus upp, vi utbyter en snabb blick och han ställer upp sig som en stor vänskaplig sköld som får fiendena att lägga benen på ryggen och försvinna illa kvickt.

Efter så mycket dans var vi utsvultna. Stället stängde, vi gick ut i duggregnet "men kvällen är inte slut förrän man blivit frälst av Gandhi!" förkunnade Linus och tog med oss dit. (Donken hade tydligen dissat Falun city för att det inte funkade med drive in där, de verkar hellre vilja ha bilburna barnfamiljer som klientel än fattiga och fulla studenter. Jaja, de kan få ruttna där ute längs motorvägen, för vad är de jämfört med Gandhi?)

Gandhi var en husvagn på torget i Falun, med en tjock liten man med brett leende i luckan. Han grillade korvar och blandade pulvermos för fulla muggar, kön ringlade sig lång, stämningen var god och aptiten på topp.

Joel ville ha en "sån där tunn, bröds, rulle" och när han fick den blev han besviken, för han gillar egentligen inte potatismos. Vi bara skrattade åt honom.

Tack fantastic Falun för 2 perfekta veckor,

vi ses snart igen!

teoriprov, 61 rätt av 65 möjliga = GODKÄND!

vi susar fram på 90-väg

det går så snabbt att det suger tag i magen

en tung lastbil sveper förbi blixtsnabbt och mitt hjärta far upp i halsgropen

den passerar, jag kan andas ut

träden på vardera sida om vägen bildar en guldgul mur, himlen ovanför är ljust grå

små regnstänk prickar ständigt vindrutan framför mig

torkarbladen sveper fram och tillbaka, taktfast, oupphörligt

asfalten är mörkbrun, nylagt och stadig

vägmarkeringarna lyser vita,

på en sekund färdas vi 27 meter

vi kommer till ett litet samhälle, hastigheten sjunker till 70, sedan 50

jag saktar in

och vi kommer nästan ingenstans längre, känns det som

trots att jag hör att motorn tuggar på, trots att jag ser att hjulen rullar framåt,

känns det som att vi nästan står stilla

jag minns teoribokens ord och inser innebörden av denna otäcka känsla;

jag blev fartblind

GOTT FOLK! Detta är en viktig upplysning!

Jag är ej anträffbar på min portabla telefon förrän på lördag eftermiddag (jag har, klantig som jag är, glömt mobilladdaren hemma.. så tro inte att jag är otrevlig, nejnej, jag är fortfarande den trevliga amanda, bara lite... mindre anträffbar. Lite mer pre-mobiltelefontiden bara, lite back to the 80's. Vill ni ha tag på mig får ni använda er fantasi! Skicka brev, sända telegram eller morsesignaler kanske?) 

Idag är en lycklig dag!

Jag har kört halkbana, det knep lätt en plats på Bäst-i-livet Topp10-listan! Nu önskar jag att det ska bli halt väglag, så jag får styla med mina halkbane-skills; jag vet precis hur jag ska väja för en lastbil på landsväg, hur jag svänger undan för ett pensionärspar vid ett glashalt övergångsställe och hur jag ska tackla en slirig kurva.

Och så ringde mamma och berättade att Länsstyrelsen äntligen har gett henne och pappa handledartillstånd, så nu slipper jag bara köra runt ute på vischan och gömma mig för polisen. Jag får köra var jag vill! Nu ska vi ut och åka, kära päron!

Ni kan vara lugna, idag gav Andreas mig mycket beröm, han sa att det äntligen har släppt för mig. "Nu har poletten trillat ned!" utbrast han och log. Han log! Den bekymrade rynkan i hans panna var utslätad och jag tänkte äntligen, äntligen gör jag honom nöjd.

Det här ska nog gå vägen, trots allt.