Sminkös på Vårrevyn idag. Vårrevyn som jag växt upp med, teaterföreningen där jag odlat min scennärvaro; skrattat tills magknip på scen, gråtit så att tårarna skvalat på scen, halkat i vatten på scen, trollbundit på scen. Hela min grundläggande teaterhistoria kan sammanfattas med Bro Teaterförening och Vårrevyn. Men i höstas tackade jag nej, sa stopp, satte upp hela handen, nej tyvärr - jag hinner inte. ... Men det är svårt att låta bli helt. Jag stryker fortfarande runt knutarna. Som på premiären idag, då jag var sminkös! Visst var det kul att få vara med på ett hörn genom att dutta rouge på redan rosiga förväntansfulla kinder - men jag var inte med.Jag såg föreställningen från publikplats, jag trängdes inte bakom kulisserna med de andra i ensamblen, jag stod inte på scen. När publiken strömmade ut ur aulan, lite busigt fnissiga och tackade skådespelarna var inte jag en av de. Utanförskap. Som jag faktiskt valt själv, så barnsligt. Jag var inte med... Om jag ska recensera så tycker jag att 1:a akten var sådär, men akt 2 hade stil. Vissa sketcher garvade jag ihjäl mig åt. Sentimental slutkläm: Jag kommer alltid älska er, Bro Teaterförening.