Spelade upp teater för gamlingarna på Sofiagården idag. Vi var där för 3 veckor sedan för att intervjua russinen om deras liv och bad de berätta om omvälvande händelser de varit med om. Intervjuerna resulterade i kärlekshistorier och dansgolv, aga i skolan och sysslor på gården, läslust och äventyr i huvudstaden. Vi skrev manus på historierna, repade in dem och så idag var det föreställningsdags. De var så söta, alla åldringar, där de satt finklädda i samlingssalen med rullstolar, hörapparater och vårdare i en salig blandning runt omkring sig. Jag undrar om de förstod nåt. Ibland skrattade någon till, som Inez, den gamla både nästan blinda och nästan döva tanten som jag och Johanna intervjuade. Hon skrattade och skrattade när vi visade upp en historia från hennes barndom, om en dam hon sett som badat naken. Det hade varit så roligt, tyckte hon då. Och nu. Jag blev så rörd av hennes skratt. Och det bubblade upp i mig också och fick mig att fnissa. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen - NO WAY. Den glädjen jag kände när jag fått Inez att skratta värmde långt mycket mer och längre in än någon skadeglädje i världen.