Känslomässigt slutkörd.

Det tar på krafterna att kläcka ur sig kloka saker.

Det tar på krafterna och gå tillbaka och minnas mig själv i januari,

minnas panikångesten,

minnas känslan av att springa över gatan utan att se mig om och hoppas att en oförsiktig bilist skulle trampa lite extra på gasen,

minnas känslan av att ha något att skylla på, för att dölja instinkten att vilja fly. Från allt.

Minnas allt och veta att någon jag bryr mig så mycket om upplever precis samma skit.

Och vad ska jag säga? Det går över? Det blir bra sen? Tiden läker alla sår?

Klyschorna skär i munnen. Allt det där fick jag också höra.

Jag kan bara försöka avlasta. Ja, visst, jag tar på mig det, jag fixar det, självklart. Vafan, jag spyr på mig själv. 1 vecka kvar till premiär.