Mamma sa en gång:"Amanda,du har aldrig varit bra på att prata om dina känslor. Du uttrycker dem på andra sätt istället."O Mor, du är sannerligen en klok kvinna.Det var ett tag sen jag skrev. Jag känner mig rostig, lite ur gängorna. Jag försöker att formulera meningar på papper men orden stretar imot, som hormonstinna kalvar, jag får ingen ordning på dem. Orden.Det är nog därför som min blogg går så trögt. Jag är inte på skriv-humör, helt enkelt.Men att skriva har varit en av de största befrielserna i mitt liv. Ett sätt att få perspektiv på saker. Tro mig, alla tankar blir så mycket mer lätthanterliga om man får ner dem på papper.Ett annat sätt att uttrycka känslor på är att rita. Måla. Ni färger, ni beskriver så mycket.Eller att virka. Det är min nyckel till frihet just nu, mitt sätt att uttrycka känslor.Varje skapelse jag gör är en lidelse, tro mig. Varje text, varje bild, varje mössa/vante/halsduk . Jag hatar varje sekund under produktionstiden.Det är en lidelse.Min största önskan är att det ska ta slut, att jag ska bli fri. Bli fri från vad?Från inspirationen. Från idén jag har i huvudet. För jag kan inte låta mina idéer slippa iväg. Jag måste genomföra dem. Genomgå lidelsen.Och när sista ordet är skrivet, sista linjen dragen, sista maskan virkad- då känner jag FRiHET.En avslappning som sprider sig genom kroppen, som en ljum lätt vindpust.Jag beundrar mitt verk, som för det mesta är precis som min tanke-version, och känner en viss tomhet. Nu är det klart. Fast det är inte sant. Jag blir aldrig klar.Det finns alltid nya idéer.Nya sätt att uttrycka känslor på.Allt för att slippa prata.