Vi håller på med ett släktforsknings-arbete i skolan. "Min historia" heter den uppsats som jag ska skriva och den ska handla om, ja - min historia. Tanken är att man ska intervjua så många släktingar som möjligt som finns i livet för att få en bild av hur världen såg ut under 1900-talet och hur folk under den tiden levde.Jag intervjuade Farmor & Farfar idag. När jag kom innanför dörren fick jag en stor kram av farmor, "Jag tänkte att vi skulle laga sån där tacos idag", sa hon och visade stolt upp grönsakerna, tortillabröden och köttfärsen som hon hade köpt. Hon hade frågat en tjej på Ica vad man skulle köpa till tacos. Hon är för söt ibland, min farmor.Intevjun gick bra. Farmor och Farfar pratade i munnen på varandra, ivriga att beskriva 1900-talet med högertrafikomläggning, färg-tv, oljekris och Palme-mordet.När jag frågade dem om hur de träffades fick jag för första gången i mitt liv se de utbyta ett ögonkast av kärlek till varandra. En liten sprakande gnista som gjorde sig påmind. Skälet till att de satt där i köket tillsammans, skälet till att de skaffat barn, köpt hus, gift sig. Jag såg skälet, såg den gnistrande lilla känslobomben som funnits - som finns - och det var det bästa jag fick ut av den intervjun. Att se kärlek som varat i över 50 år.Jag som trodde att jag för längesedan slutat tro på evinnerlig kärlek, men nej;jag tror igen.