Jag är uppvuxen på bondgård, en vild unge med rufsigt hår och skit under naglarna, alltid redo att hugga tag där det behövs, om det så gäller att bärga hö som att mocka fårskit eller sätta potatis. Har behärskat traktorn och vedklyven och tröskan och sedan barnsben, har förlöst ett antal lamm och avmaskat hästar på löpande band.

eller inte

Jag stod oftast på säkert avstånd från allt som hade med smuts att göra, klädd i rosa klänning och prinsessdiadem. Så fort det började pratas om att gå ut till fåren och jobba fick jag omedelbart huvudvärk och feber, ända tills jag fick tillstånd av mamma att stanna hemma och baka äppelpaj och koka kaffe istället. Jag var alltid noga med att välja ut de fröpåsar med de finaste blommorna på framsidan av paketen, men när det kom till själva odlingen och ogräsrensningen i lergeggan blev jag alltid otroligt intresserad av att inspektera äppelträdens blommor eller att putsa upp utemöblerna istället.

 jag var en liten pimpinett stadsråtta, förpassad ut till vildmarken, med endast mina klänningar, halsband och Barbie-dockor som vettigt sällskap,

tyckte jag då.

Igårkväll var jag ute hos pappa. På landet. Jag fick köra lastbilen, skumpade fram på den gropiga grusvägen i skymningsljus. Fåren bräkte, gammeltackorna med hesa mörka bräkningar, lammen med små ljusa "bääää" och pulsade runt i halmen inne i ladan, några småbaggar stångades i ett hörn, ett lamm slickade på en vägg, några stod i hörännan och några låg ned och vilade hos sina mammor.

Jag satte mig på marken och lät lammen komma fram till mig, de nosade och sög på snörena till min jacka. De var så mjuka, så söta, så oskyldiga och levande. Jag klappade och kliade och kelade, det var fint och mysigt.

Nu kan jag njuta av lantlivet på riktigt, i lagom dos!