Vad var det som hände i fredags?

Som en bubbla som sprack runt omkring mig.

Som att jag syntes och märktes tydligt.

Min chef ringde fru Hjärnskrynklare,

jag satt i en fotölj i hans rum

lyssnade

"Amanda är en bra medarbetare, och jag vill att hon ska må bra"

"Kosta vad det kosta vill, hon får fortsätta gå på samtal hos dig så länge hon vill"

svart- och vitrutig fotöljklädsel med ojämn yta,

små kuddar som buktar ut i rutornas mitten,

jag pillar på kuddarna, följer linjerna i mönstret med pekfingernageln

"Ja, jag ska se till att hon inte jobbar mer än 40 timmar i veckan, jag ska ställa en timer på hennes skrivbord om det behövs"

jag kände mig liten, generad och rädd, men samtidigt glad och uppmärksammad.

en strimma hopp, av någonting nytt,

äntligen, äntligen.