Sitter på tåget, på väg hem till pappa i Bro,

läser i Grön Design (Naturskyddsföreningens årsbok 2008) och tror inte mina ögon:

BOMULL ODLAS PÅ 5% AV INDIENS ÅKERMARK, DÄR ANVÄNDS MER ÄN HÄLFTEN AV ALLT BEKÄMPNINGSMEDEL SOM FINNS I LANDET.

Och varför behövs så mycket bekämpningsmedel?

Jo, för Indien härjas av den amerikanska bomullsmalen, som blivit resistent mot besprutningen och kräver stora kemiska insatser. Den amerikanska bomullsmalen kom dit redan för 100 år sedan, när britterna kolonialiserade Indien. I Indien växte kortfibrig bomull, men britterna behövde långfibrig för att kunna väva tyg i sina textilfabriker, så de importerade långfibriga bomullsfrön från Amerika och drog på köpet med sig bomullsmalen som nu är det största skadedjuret på bomullsodlingarna.

Och VARJE DAG TAR MINST EN BOMULLSBONDE SJÄLVMORD, FÖR ATT HAN INTE KAN BETALA SINA SKULDER FÖR BEKÄMPNINGSMEDEL OCH KONSTGÖDSEL.

Tänk att folk dör, varje dag, för att vi ska kunna shoppa obegränsat här i väst.

Det. Är. Helt. Jävla. Stört.

Jag tittar ned på mina kläder, och undrar hur många jag har dödat idag.