Sista passet på ICA Supermarket i Bro, check!

"Kul för dig med nytt jobb, synd för oss" kommenterade chefen

jag tittade glädjestrålande upp på honom  (ja glädjestrålande, för det är precis vad jag blir när jag tänker på mitt nya jobb, det strålar av glädje inuti som letar sig ut)

jag höll kvar blicken lite för länge

"Ja ja du ska självklart få ett intyg av mig, härifrån"

Chefen log han också, men lite sorgset

Jag njöt av mitt sista arbetspass

Hejade glatt på alla kunder, småpratade, skämtade, skrattade

- man måste ju sluta med stil!

FALUN. Det var första gången jag körde med Sten, typ tredje gången vi överhuvudtaget pratade med varandra. Sten är gammelgäddan i gänget på Elsborgs trafikskola, han är Pappa Körlärare. Sten som första veckan snappade upp att jag har problem med höger och vänster. "Jaha, är du ambitiös, kreativ, duktig i skolan? Flitig med höga betyg?" frågade han.

"Ja". Jag såg upp på honom med stora ögon. "Kunde tänka mig det", svarade han kort.

Jag körde och fick höra samma saker som jag hört förut. Ta det lugnare i kurvorna, ge grundgas först, blicken längre fram, planera i god tid. Jag vet, jag körde rätt kasst. Sten kommenterade varje fel jag gjorde. Jag bet ihop, fortsatte köra, fortsatte göra fel. En timmes lektion på Faluns landsvägar med hopbitna krampande käkar, sedan åkte vi tillbaka till trafikskolan. En vanlig lektion, tänkte jag, men icke.

"Amanda", sa Sten och tog ett djupt andetag, "du måste släppa pressen på sig själv". Sedan följde en lång utläggning som jag var alldeles för förstummad över, för den stämde på pricken in på mig, att jag kan inte återge den. Det handlade om min egen självbild och prestationsångest och krav på mig själv. Jag bara nickade, tänkte upp med skölden nu, upp med skölden men känslorna hann före och Sten nålade fast mig med sin omtänksamma blick och sina ord som jag minst av allt ville höra men mest av allt behövde få höra. Jag var omringad och trots att jag kämpade emot kände jag ryckningarna i ansiktet sprida sig och trots att det är absolut förbjudet på allmän plats och särskilt här, herregud så pinsamt - så kom det ändå. Först en ensam tår som letade sig fram ur ögonvrån, sedan en till och en till och Sten såg nöjd ut. Som om han suttit och väntat på det. Han visste det hela tiden, för han såg rakt in i mig att det vara vad som behövdes för att lösa upp den hårda knuten inuti. En riktig människokännare.

Sten var väl förberedd, med en hastig rörelse trollade han fram några näsdukar från handskfacket. "Såja, bra" sa han, "äntligen kommer de ut, tårarna. Ut med dem bara. Fan vad envis du ska vara, det här är på tiden! Nu ska du se att allt kommer att gå mycket bättre. Jag lovar".

Och bättre gick det.

Tack Sten,

det var precis vad jag behövde.

Nu hoppas jag på att kunna bibehålla en del av ditt dalalugn till på måndag.