Tim, en kille på mitt jobb, berättade idag att han har kommit in på läkarlinjen i Göteborg (för det krävs 2.0 i betyg och massa tur, eftersom det är lottning som avgör vilka som kommer in; killen verkar ha båda delarna så han är väl värd sin plats!). Läkarlinjen, en utbildning som sträcker sig 5 år framåt (minst). Tim vet alltså vad han ska göra de närmaste 5 åren av sitt liv; han har en plan.

Jag, däremot, har ingen plan. Jag vet inte vad jag gör om ett år, jag vet inte ens vad jag ska göra i höst. Jag har lekt med tanken att åka till Kairo och plugga arabiska till hösten, under det muslimska nyåret, och se en helt annan sida av världen. Men jag vågar inte. Jag vågar inte komma ensam till ett land där mitt ordförråd endast innefattar "hej" och "hur mår du", hitta nånstans att bo, åka buss, eller taxi. Och eftersom arabiska har en helt annan skrift, så skulle jag ju inte ens kunna läsa skyltarna, jag skulle bli fast på flygplatsen, febrilt letandes efter "utgång"!

Därför vågar jag inte åka iväg (ännu).

Och frågan är om jag överhuvudtaget vill åka någonstans. Det är klart att jag vill upptäcka världen, resa jorden runt, se kina, brasilien, tibet, nya zeeland, kenya. men äventyrslusten är inte tillräckligt stark för att boka någon biljett.

Jag tror jag vet varför; jag har ingen längtan härifrån.

Hela mitt liv har jag längtat. Jag längtade efter att sluta nian och börja gymnasiet (för då skulle allt bli annorlunda), längtade efter att bli friskis-ledare (för att uppfylla en dröm), längtade efter att fylla 18 (för att alla andra var det), längtade till studenten (dörren till det nya livet).

Men nu.. Nu längtar jag inte längre. Jag längtar inte någonstans; för jag trivs så enormt bra precis där jag är.

Jag tror inte att det är meningen att jag ska ut i stora världen och irra runt ännu, jag är inte redo än. För jag har upptäckt att det finns så mycket att göra här,

precis där jag är.