Jag var på väg hem från jobbet, max 150 meters promenad, när jag blev stoppad av en kvinna. "Ursäkta", sa hon, "kan du hjälpa mig? Jag talar inte så bra svenska, så jag förstår inte vad hon säger. Förstår du?" Hon pekade på en gammal tant som stod med en rullator bredvid henne. Den gamla tittade på mig, gammal och rynkig men vild i blicken. "Jag ska dit de gamla bor! Där de gamla bor!" sa hon hetsigt.
Jag gissade att hon menade Dagcentralen i centrum så jag förklarade vägen dit för den yngre kvinnan, som jag antog var någon slags personlig assistent för den gamla tanten.

När jag gett vägbeskrivningen tänkte jag vända på klacken och fortsätta hem, men någonting fick mig att stanna. Den yngre kvinnan såg fullständigt rådlös ut, och då förstod jag att hon inte alls var någon assistent. Hon var någon från gatan, som hittat den gamla tanten irra runt och valt att hjälpa henne. Jag fick dåligt samvete över min vilja att fly därifrån, så istället erbjöd jag att hjälpa till, att följa med dem till Dagcentralen. Den yngre kvinnan log tacksamt. Den gamla tanten var trött, så vi lät henne sätta sig ner på rullatorn och vi skjutsade henne sakta.

Hon var i dåligt skick, hade gula intorkade sömngubbar kvar i ögonvråna och bruna ränder, från nåt jag antar var kaffe, som runnit från mungiporna nedför hakan och längs halsen. Hon luktade skumt, som kiss, svett och kaviar blandat.

Så började hon prata.

"Jag är tandlös" sa hon och grimaserade mot mig. "Jag är 78 år gammal...", hennes axlar sjönk ihop och hon började skaka, "...och jag älskar min man". Hon hulkade fram de sista orden och då brast nåt inom mig. Jag, som innan hade gått på en meters tryggt avstånd, sjönk ned nära henne och la armen om henne. Jag strök med handen över hennes rygg för att försöka lugna henne. Det var som att jag kunde känna hennes smärta stråla rakt ut i min hand genom blustyget. Den smärta och sorg och frustration det innebär att bli gammal och märka hur livet rinner ifrån en, hur allting går mot sitt slut, hur lederna protesterar, musklerna förtvinar och minnet och medvetandet sviker gång på gång. Jag satt där och kände mig så förvirrad. Ett ögonblick visste jag absolut inte vad jag skulle säga. Sedan började jag berätta.

"Jag ska på teater idag", sa jag. "Det är premiär, på Stadsteatern. Snart ska jag gå hem och göra mig i ordning, jag ska ha fin klänning, och pärlörhängen. Och så ska jag sminka mig och sätta upp håret." Då log hon. Hennes blick rörde sig långsamt över mitt ansikte, örsnibbar och hår. Som om hon föreställde sig hur jag skulle se ut.

Vi kom till Dagcentralen. Jag klev in och ringde på en ringklocka efter personal. Det kom en ung kille som tog hand om den gamla tanten. Han förklarade att hon rymmer därifrån stup i ett och att de har annat för sig än att springa runt och leta efter henne. Nästa gång vi såg henne ute var det bara att ringa polisen, sa han.

Det var första gången i mitt liv som jag mött en så gammal och förvirrad människa. Det gjorde ont att se. Tänk att en dag blir jag så där. Och det är inte alltför långt kvar innan mina föräldrar blir gamla. Ska det vara de som irrar runt på gatorna i Bro då? Man kan ju inte spärra in människor, det tycker jag inte man kan göra. Ett alternativ är att ha dem boende hemma hos sig men nja.. Det går en säkert på nerverna att ha en 80-åring boende hemma.

Och herregud, ringa polisen?! Aldrig i livet. Hellre stannar jag upp, vart jag än är på väg, och följer med den gamla dit den ska.