jag stapplade innanför dörren kl 07.00 imorse och slängde mig i sängen för att sova,

vad härligt att vara ung och oansvarig

komma och gå som man vill.

den här helgen är jag helt ledig; inga krav, inga tider att passa, inga matlådor att förbereda.

igår var det fest i Bandhagen, the Knifes musikvideor rockade på vägg-TVn

såpbubblor blåstes från balkongen ut i natten

snyggaste killen med bruna lockar och ljusblå randig tröja hånglade upp hela sitt kompisgäng

jag fick rida på Niclas rygg ända till t-banan, han skenade upp för hela rulltrappan, vilken dåre, fåglarna kvittrade och jag slängde huvudet bakåt och gapskrattade

Lovisa lånade till sig en longboard och susade fram på Ringvägen med vinden i sina gyllene lockar,

killen med dreads och mössa spelade gitarr och sjöng hemsnickrade sånger med raspig röst när solen steg ur sin vila och välkomnade en ny dag och

min svarta tuschpenna gav alla morgontidningens ansikten solglasögon

sen sov jag gott på pendeltåget hem.

jag skjutsar Tim i cykelkärran,

minst 80 kg man,

det är tungt, jag kan riktigt känna hur muskelns minsta beståndsdelar bryts ned,

sen hur fibrerna kämpar för att bygga upp sig igen

en händelserik kväll full av intryck i största sommaranda

Anna Järvinen sjöng vackra sorgsna visor under eken, vi satt på picknickfilt och fick ont i rumpan men det kändes knappt för musiken var så vacker och skön i öronen

kärlek och sorg,

kärlekssorg blev det när vi mötte upp Emma som precis blivit dumpad av sin pojkvän. Emma som alltid är så glad och cool och kaxig var liten och ledsen, det gjorde ont att se. Livet är en berg&dalbana tjejen, ibland går det utför, men du ska veta att du är helt jävla underbar och hej, välkommen ut till sommaren och singellivet (och så ska vi leva loppan i Falun i september, Emma!)

min vän Erik är lite crazy, ser alltid till att imponera. Istället för att låta oss flickor åka hem och hänga läpp bjöd han upp oss på en viss takterass mitt i Sthlms city. Där satt vi, gäster i Karlsson på taket-land, med himlen nära ovanför och hustak i matt svart plåt och terakottafärgat tegel runt omkring

milsvid utsikt åt alla håll

sommaren snurrar fort

jag är helt utmattad i hela kroppen, orkar knappt lyfta armarna och trycka ned tangenterna

det tar mer kraft än vad man tror att klippa gräs, släpa ris och bära stockar

jag har hört förut att trädgårdsarbete nästan kan räknas som träning, men då fnös jag bara åt det

... jag fnyser inte längre

Tim, en kille på mitt jobb, berättade idag att han har kommit in på läkarlinjen i Göteborg (för det krävs 2.0 i betyg och massa tur, eftersom det är lottning som avgör vilka som kommer in; killen verkar ha båda delarna så han är väl värd sin plats!). Läkarlinjen, en utbildning som sträcker sig 5 år framåt (minst). Tim vet alltså vad han ska göra de närmaste 5 åren av sitt liv; han har en plan.

Jag, däremot, har ingen plan. Jag vet inte vad jag gör om ett år, jag vet inte ens vad jag ska göra i höst. Jag har lekt med tanken att åka till Kairo och plugga arabiska till hösten, under det muslimska nyåret, och se en helt annan sida av världen. Men jag vågar inte. Jag vågar inte komma ensam till ett land där mitt ordförråd endast innefattar "hej" och "hur mår du", hitta nånstans att bo, åka buss, eller taxi. Och eftersom arabiska har en helt annan skrift, så skulle jag ju inte ens kunna läsa skyltarna, jag skulle bli fast på flygplatsen, febrilt letandes efter "utgång"!

Därför vågar jag inte åka iväg (ännu).

Och frågan är om jag överhuvudtaget vill åka någonstans. Det är klart att jag vill upptäcka världen, resa jorden runt, se kina, brasilien, tibet, nya zeeland, kenya. men äventyrslusten är inte tillräckligt stark för att boka någon biljett.

Jag tror jag vet varför; jag har ingen längtan härifrån.

Hela mitt liv har jag längtat. Jag längtade efter att sluta nian och börja gymnasiet (för då skulle allt bli annorlunda), längtade efter att bli friskis-ledare (för att uppfylla en dröm), längtade efter att fylla 18 (för att alla andra var det), längtade till studenten (dörren till det nya livet).

Men nu.. Nu längtar jag inte längre. Jag längtar inte någonstans; för jag trivs så enormt bra precis där jag är.

Jag tror inte att det är meningen att jag ska ut i stora världen och irra runt ännu, jag är inte redo än. För jag har upptäckt att det finns så mycket att göra här,

precis där jag är.

jag älskar sommaren

ljuset och värmen får mig att orka göra

allt jag vill

knappt halva månaden har gått

och jag är nästan pank

214 kr på kontot, siffrorna på kontoutdraget lyser hånfullt mot mig

eftersom jag är vuxen nu, så har jag börjat betala för mig hemma

3700 kr (!) i månaden

nu har jag precis fört över pengar till mamma för juli och augusti, fick ta från sparkontot

det är tungt

men ändå en utmaning, att leva fattigt

jag kommer bli bra på att utnyttja systemet, och alla gratisnöjen som erbjuds

suck. jag tycker synd om mig själv nu

så nu tar jag en löprunda

... att springa är i alla fall gratis!

jag har haft en helt suverän kväll ikväll!

... och jag kom och tänka på att

visst, det är lite tråkigt att bli vuxen och stel i lederna och ta ansvar och behöva betala fullpris för inträde på gröna lund och så,

men det finns så många fördelar också!

t ex börjar folk utvecklas socialt och det blir lättare och lättare att umgås tillsammans, att para ihop kompisar från olika ställen

idag träffades camp vi-som-tar-hand-om-varandra hemma hos sara i hornstull, och jag hade med mig en utböling; en utan peace&love-band runt handleden. det var lovisa (som var EXTREMT snygg i håret idag btw) och det gick galant, det kändes som att hon var en i gänget på en gång! när vi druckit några öl, lyssnat på både markus krunegård, moneybrother och di leva, kacklat en hel del och värmt upp med lite limbo (JAG VANN!) så begav vi oss till bonden bar på bondegatan och slöt upp med järngänget från min gamla klass i gymnasiet

det var varmt och varmare blev det för

vi dansade hoppade och sprattlade

och oj, vad svettig jag blev! "värsta workouten!" flämtade emma, och yes, det var det! nu sitter jag här efteråt, helt nöjd efter en helkväll,

hemma i min säng

och bara ler för mig själv

för att det är så lätt att para ihop sköna människor

och bara dansa