kl 15:28 den 17 november år 2008

"Amanda, det här körprovet är godkänt. Har du några frågor? Nähä okej, då får jag bara önska dig lycka till, här får du ditt tillfälliga körtkortsbevis, ditt riktiga körkort får du hemskickat under veckans gång. Tack och hej!"

Tillstucken ett tunt A4-ark med kryss i den gröna godkänt-rutan denna gång, omtumlad ramlandes ut ur bilen, Emma rusar fram med frågande blick, jag lyfter tummen upp och hon kastar sig fram och ger mig en stor kram, Hanna, kusinen, kramar tätt efter, jag kan knappt fatta att det är sant, vi skrattar och skriker tjejiga skrik och fan, vad skönt det känns!

Andreas blir stolt, han ger mig också en bamsekram. Ellen ritar sin specialité-figur, en glad smiley, bakom mitt namn på whiteboard-tavlan på trafikskolan. Glad smiley, det betyder att man har lyckats!

Jag har LYCKATS! Här har ni tjejen med KÖRKORT!

Vi vaknar upp i varsin soffa hemma hos Gun.

"Godmorgon Emma" hälsar jag med skrovlig morgonröst "du, fyller man på spolarvätska själv?"

Det är dagen D och allt, verkligen allt kretsar kring ska jag lyckas eller inte? Jag är galet nervös, klampar runt av och an.

Klockan slår 9 och vi har ätit storfrukost; farmor Gun hade kokat gröt och bakat tunnbröd. Jag ringer Ellen på Elsborgs för att fråga om jag har nån lektion idag på förmiddagen.

"Nää" svarar Ellen.

En timme senare ringer Andreas: "Jag har fått en tid över nu om 20 minuter, vill du köra en lektion?"

Åh hjälp. Jag är så nervös. Jag är så sjukt äckligt supernervös att det känns som att en lektion med mycket fel bara skulle tynga ned mig så jag säger tack, men nej tack, och lägger på luren. Det går en halv sekund, sedan inser jag hur dum i huvudet jag är. Det är klart att jag ska ta en till lektion när jag får chansen, ju mer jag kör desto säkrare blir jag och vadfan ska jag annars pyssla med hela dagen? Vanka av och an?

Jag ringer upp trafikskolan, får ur mig ett "jag ångrade mig!" och lektionen blir min.

"Det var väl det jag visste" säger Andreas med ett snett leende när jag anländer till trafikskolan.

Det blir en bra lektion.

Stora blöta snöflingor faller från skyn när Emma accelererar på motorvägspåfarten i Bro. Det är E18 norrut, skjuts iväg, med sikte på Falun city! Amanda is DJ in da car, det blir en spretig mix av totalokänd och lite mindre okänd indie/electro/hiphop, dunkdunkdunk. Brudarna har laddat upp med matsäck; dubbelmackor i folie och ett helt lass med mandariner.

"Fatta, vi kan åka vart vi vill" strålar Emma. Yes, sån sjukt härlig frihetskänsla fyller oss till max och vi skruvar ned volymen ett tag och talar om framtiden som ligger framför våra fötter och nutiden som fyller oss med styrka.

Det blir överraskningsvisit i Sala, Cajsa är hemma när vi plingar på dörren och hon blir mäkta förvånad, men glad! Det bjuds på kaffe och färskt skvaller från Sala i Cajsas kök.

Det är en dryg timmes bilkörning kvar upp till Falun. Allt är frid och fröjd inuti Emmas lilla toyota yaris, men utanför blir världen mörkare och mörkare. Det är pinsamt hur folk beter sig i trafiken ibland, konstaterar Emma och Amanda. Oigenomtänkta omkörningar, tafatt blinkers-användning och dåliga placeringar. Vi suckar och utropar "VAD VANN DU PÅ DET DÄR?!" när en bil kör om oss, placerar sig i mitten av vägen, upptäcker mötande trafik i sista sekund och får kasta sig in till höger igen, mitt framför oss. Vi håller oss till höger hela resan, det är 90-väg men vi tuffar på i 80 km/h, håller stadig kurs med en släpvagn framför oss. En mycket behaglig resa!

Sista passet på ICA Supermarket i Bro, check!

"Kul för dig med nytt jobb, synd för oss" kommenterade chefen

jag tittade glädjestrålande upp på honom  (ja glädjestrålande, för det är precis vad jag blir när jag tänker på mitt nya jobb, det strålar av glädje inuti som letar sig ut)

jag höll kvar blicken lite för länge

"Ja ja du ska självklart få ett intyg av mig, härifrån"

Chefen log han också, men lite sorgset

Jag njöt av mitt sista arbetspass

Hejade glatt på alla kunder, småpratade, skämtade, skrattade

- man måste ju sluta med stil!

FALUN. Det var första gången jag körde med Sten, typ tredje gången vi överhuvudtaget pratade med varandra. Sten är gammelgäddan i gänget på Elsborgs trafikskola, han är Pappa Körlärare. Sten som första veckan snappade upp att jag har problem med höger och vänster. "Jaha, är du ambitiös, kreativ, duktig i skolan? Flitig med höga betyg?" frågade han.

"Ja". Jag såg upp på honom med stora ögon. "Kunde tänka mig det", svarade han kort.

Jag körde och fick höra samma saker som jag hört förut. Ta det lugnare i kurvorna, ge grundgas först, blicken längre fram, planera i god tid. Jag vet, jag körde rätt kasst. Sten kommenterade varje fel jag gjorde. Jag bet ihop, fortsatte köra, fortsatte göra fel. En timmes lektion på Faluns landsvägar med hopbitna krampande käkar, sedan åkte vi tillbaka till trafikskolan. En vanlig lektion, tänkte jag, men icke.

"Amanda", sa Sten och tog ett djupt andetag, "du måste släppa pressen på sig själv". Sedan följde en lång utläggning som jag var alldeles för förstummad över, för den stämde på pricken in på mig, att jag kan inte återge den. Det handlade om min egen självbild och prestationsångest och krav på mig själv. Jag bara nickade, tänkte upp med skölden nu, upp med skölden men känslorna hann före och Sten nålade fast mig med sin omtänksamma blick och sina ord som jag minst av allt ville höra men mest av allt behövde få höra. Jag var omringad och trots att jag kämpade emot kände jag ryckningarna i ansiktet sprida sig och trots att det är absolut förbjudet på allmän plats och särskilt här, herregud så pinsamt - så kom det ändå. Först en ensam tår som letade sig fram ur ögonvrån, sedan en till och en till och Sten såg nöjd ut. Som om han suttit och väntat på det. Han visste det hela tiden, för han såg rakt in i mig att det vara vad som behövdes för att lösa upp den hårda knuten inuti. En riktig människokännare.

Sten var väl förberedd, med en hastig rörelse trollade han fram några näsdukar från handskfacket. "Såja, bra" sa han, "äntligen kommer de ut, tårarna. Ut med dem bara. Fan vad envis du ska vara, det här är på tiden! Nu ska du se att allt kommer att gå mycket bättre. Jag lovar".

Och bättre gick det.

Tack Sten,

det var precis vad jag behövde.

Nu hoppas jag på att kunna bibehålla en del av ditt dalalugn till på måndag.

nu sitter jag i gammelmoster Ingers soffa och tar det lugnt, njuter av varje sekund, blir ompysslad med hemgjorda köttbullar och hembakad äppelkaka, i gengäld agerar jag sekreterare på facebook och svarar på alla hennes meddelanden, det är så skönt att vi har hittat varandra, det skiljer mer än ett halvt sekel i ålder mellan oss, men det spelar ingen roll för vi kan ändå prata och umgås och all stress rinner ur mig häruppe, jag kan verkligen slappna av. länge leve falun, fristaden!

Denna vecka är min helvetesvecka.

Det innebär att jag har planerat in alldeles för mycket, alldeles för tajt, alldeles för stressigt på alldeles för kort tid. Det är nästan omöjligt, men bara nästan!

Måndag kl 9-17 jobbade jag min första ordentliga dag på SV & Vi Unga. Jag var på 4 möten, fixade en mangateckningslärare till Upplands-Väsby och två föreläsare till en Ung Nätverksträff. Bra dag på jobbet! Hem och övningskörde en stund med pappa, sedan kutade jag iväg och höll ett Friskis-pass som jag blev Ledaruppföljd på. Så jag satt med Lena ett bra tag efteråt, vi gick igenom hela passet rörelse för rörelse låt för låt. Mycket bra feedback, lite smågrejer jag ska fixa till bara.

Tisdag var jag uppe med tuppen, mötte Sthlms-gänget från Vi Unga (alltså mitt gäng) vid bög-ringen kl 8, tog tåget till Vingåker för en heldags personalkonferens. Det var teambuilding och diskussioner och krishantering och vi var personal från hela landet där. På kvällen tog jag mig hem och stöp i säng vid midnatt efter tre timmars tåg-åkande.

Onsdag är det idag, och jag är lite smått groggy för jag klev upp 04.45 imorse för att åka till Falun. Nu sitter jag på trafikskolan, har haft en lektion och ska snart ha en till. Sedan ska jag chilla lite, ska hem till gammelmoster Inger, umgås med henne och sova där inatt.

Torsdag, imorgon, är helvetesveckans kulmen, det är Helvetesdagen. Jag ska ha två körlektioner på morgonen, kl 8.00 och kl 10.15 Efter sista lektionen ska jag rusa iväg och ta tåget till Stockholm. Om allt går som det ska kommer jag till centralen i tid och hinner med pendeltåget så att jag kommer till Bro kl 15.12 Kl 15.20 ska jag ha friskispass i Broskolan. Så det är kuta som en galning hem som gäller, byta om snabbt, hugga CDn och aerobicsskorna, sedan ner och jympa. Kl 16.30 är passet genomfört, då ska jag kuta hem, duscha, kanske hinna äta något och så på med ICA-skjortan för kl 17.00-21.15 är det blip. blip. blip och "hej - det blir femtiåtta å femti - vill du ha kvitto? - nej okej, då slänger jag det - tack hejdå" som gäller. Men det är sista passet på ICA ever!!!

Fredag är lite lugnare, då ska jag till mitt riktiga jobb igen. Har ett möte inbokat och sen vet jag inte så mycket mer vad som händer ännu. Niclas fyller hela 19 år, tänk vad tiden går!

Lördag ska jag köra morsan till Bosön i arla morgonstund. Sedan är det styrelsemöte för Vi Ungas styrelse i Stockholms län. Jag har tänkt kika förbi och säga "hej, här är jag, er nyanställda verksamhetsutvecklare" kanske. På kvällen är det club Frequency i Hornstull med inga mindre än the Mudders på scen!

Söndag hoppas jag att pappa har tid och lust att övningsköra med mig på förmiddagen. Vid lunch eller tidig eftermiddag eller vad det blir åker jag, Emma och Lovisa (?) i Emmas hightech-toyota till Falun och bor hos Emmas farmor Gun.

Måndag tillhör egentligen nästa vecka, men den har en betydande roll för om Helvetesveckan slutar lyckligt eller olyckligt.

Måndag är nämligen dagen för Körprov nr 2.

Förlåt alla i min omgivning, denna vecka är jag helt omöjlig att ha och göra med, jag vet. Men det här är sista helvetes-veckan på ett bra tag. Det lovar jag er, och det lovar jag mig själv.

Nu börjar arbetsdagen lida mot sitt slut. Vid eftermiddagsfikat nyss kom vi in på träning och det visade sig att två från SV:s personal brukar gå på danspass på lunchen på måndagar. Jag var snabb att flirta in mig och frågade om jag får haka på nästa gång, självklart får jag det! Det beslutet, att gå och träna tillsammans med sina arbetskamrater bildade en liten varm boll inuti mig. Att träna och umgås samtidigt är en oslagbar kombination. Att träna själv är motigt, svårt att komma iväg och ta sig tid och tråkigt att försöka dryga ut väntetid innan ett pass med att stå ensam i ett hörn och pilla på sin mobil och låtsas att man är populär, att man faktiskt har vänner, fast de inte är där just då... Bättre att ha med sig en kompis till träningspasset.

Jag och Emma var ett dreamteam uppe i Falun, vi drog med oss varandra ut i löpspåret, peppade varann mellan slagen på Ki Box och berömde oss själva när vi sjönk ned i soffan framför tvn efter ett svettigt skivstångspass. Jag och Empan har fnittrat oss igenom ett antal aerobics- och jympapass samtidigt som vi försökt hålla tungan rätt i mun och hänga med i koreografin. Lovisa har planer på att köpa friskis-kort hon också. Just do it!

Tillsammans är vi starka!