Ikväll kändes allt platt och mekaniskt. Jag bara läste replikerna rakt ut i luften, jag var okoncentrerad, ofokuserad: jag var ett tomt skal. Men så kallades jag och Elias in till Kristina, och hon bara behövde säga två ord till mig. Hon sa "destruktiv" och "alkoliserad" och med ens fyllde hon mig med inspiration, genast klickade det till och

jag hittade rätt!

Rätt ingång, rätt känsla, rätt hållning, rätt temporytm. Jag var Masja för ett ögonblick, jag var henne, och det var sant!

Det är en sådan magisk känsla att hitta rätt, den går inte att beskriva med ord, det kallas scenisk sanning, och det krävs mycket för att uppnå det, men samtidigt så lite, det är så starkt och ändå så bräckligt.

Oftast hittar man inte dit,

men ibland hittar man,

och då är man oövervinnerlig.

(det finns en liten hake dock... Masja är inte min karaktär. jag fick bara hoppa in som henne idag för att jenny var sjuk. min roll är Sjamrajeva, den minsta tjejrollen i pjäsen Måsen. fan, jag är så mesig som väljer den minsta tjejrollen.. nu vill jag byta.. för jag känner att jag är redo att grotta ned mig i den mörka hål som föreställer Masjas inre... och det skulle vara roligt att få spela med dig igen, Elias!)