shit vilken berg-och-dalbana det är i den här bloggen!

bläddrar tillbaka och läser gamla inlägg, från en bekymmerslös sommar, från glada dagar i Falun, från knäppa teaterlektioner och galna utgångar.

det är fint, det är så jag brukar vara. det är så jag kommer att bli, igen, om ett tag. jag måste bara få vara ledsen först. "det är som träningsvärk" sa mamma, "bara att ta sig igenom. det går över"

mm, men träningsvärk kan vara skönt också... ett nödvändigt ont.

nu ska jag gå ned till simhallen och gå på vattenjympa, förhoppningsvis med massa snälla pensionärstanter. det ska bli skönt. jag ska basta länge efteråt.

Nu har jag pratat med en tant på psykiatriska avdelningen på Jakobsbergs sjukhus. Hon frågade vad som var fel och jag berättade. Det var svårt, jag kunde nästa inte få fram orden alls i början. Hon frågade om vad jag gör om dagarna, om jag äter och sover, om jag har kompisar, om jag tar droger eller har problem med alkohol. Jag sa att allt började i höstas. Att sluta skolan var en chock, att inte ha deadlines, inlämningsuppgifter och betygskriterier längre. Att klara sig själv, att hålla ordning på rätt och fel, att veta var man ska ta vägen. Hon lät förvånad när jag berättade lite om mitt liv; om en sommar med fyra jobb, om en höst med övningskörning, om ica och om studieförbundet vuxenskolan, om att jag tränar ordentligt och umgås med kompisar. Det lät som att hon tänkte sig att jag låg och stirrade i taket dagarna i ända. Det gör jag inte, det klarar jag inte. Hon frågade om jag varit i kontakt med vårdcentralen eller så, jag svarade att jag har en tid där imorgon bitti.

Hon: "Så du ska till vårdcentralen? Men dåså, varför ringer du hit för?"

Jag: "Eh.. Jag vet inte.. För att... För att det ska bli så effektivt som möjligt, tror jag"

Då sa hon att jag ska ringa tillbaka i slutet av veckan, när jag har varit på vårdcentralen och de har fått säga sitt. Då har jag troligtvis redan fått den hjälp jag behöver, tabletter eller prata med någon kurator, det blir nog bra så. Då ska de bedöma om jag är tillräckligt sjuk för att få vård. Plikttroget lade hon till ett stelt "du är alltid välkommen att ringa hit om du behöver, telefonslussen är öppen 10-12 varje dag". Klick.

Och jag föll ned på soffan.

Det var skönt att vara på teatern. Allt är sig likt, precis som förut. Det skämtas glatt om teaterbebisen och vi kalasade på kvarglömt löste och knäckebröd. Alla är fina och snälla mot varandra. Det råder gemytlig stämning, minst sagt. Och jag kände mig så bra. Att få gestalta, att få läsa repliker och börja bygga karaktär, det var som om en läkande våg sköljde över mig. Jag kunde slappna av och bara föras med av den galna historien om familjen Kanin som vår pjäs handlar om. Jag har bara några småroller; Första Polismannen, Den Svarta Mannen och Madame Duperris Son Som Blir En Flicka. Tre olika, komiska småroller som jag tänker fila på och utföra galant. Jag blir lite som gubben i lådan, man vet aldrig när jag dyker upp!

Emilie var inte där idag så jag fick hoppa in som Madame Duperri. Hon är en konstig, ensam och frustrerad gammal tant med dålig hörsel. Jag fick skrika och törsta desperat efter medkännande, jag fick rusa in hos familjen Kanin och ockupera deras redan trånga kök. Jag kunde inte replikerna, kikade ned i manus med jämna mellanrum. Kände mig stolt när jag hann läsa en replik i förväg och sedan kunde säga den utan att titta i manus igen. "Nu ska du brista ut i ett gapskratt" påminde Lovisa, jag kastade ett öga på manussidan trots allt och såg vad jag hade missat: Madame Duperri brister ut i ett hysteriskt gapskratt. Så jag öppnade munnen och började skratta, och skrattade lite till och lite till, högre och högre tills det fyllde hela rummet. Först lät det tillgjort, som ett häx-skratt, sedan började jag skratta åt mig själv för att det lät så fult och därefter fortsatte jag bara för att det var så skönt att skratta istället för att gråta. De andra började fnissa (lite impade över att jag vågade spåra ur tror jag) och Kristina skrattade gott från sin åskådarplats.

Det var skönt att släppa på spärren.