Jag är ledsen att behöva erkänna det, men känner att det är dags:

jag är inte perfekt.

Nog för att jag är bra på allt, och det jag inte är bra på blir jag bra på, jag är ambitiös och kreativ och alltid engagerad, jo jo jag har hört det där.

Men jag har en skräck som fläckar min rena uppenbarelse, som drar ner mig på mänsklig nivå;

jag har telefonskräck.

Ja alltså, jag är inte rädd för själva telefonerna, det är viktiga-samtal-per-telefon som skrämmer mig.  Varje gång innan jag ska ringa ett viktigt samtal sitter jag och repeterar det jag ska säga tyst för mig själv, det gör mig törstig, jag dricker vatten, harklar mig, går runt lite, dricker ett glas vatten till, skriver upp stödord på ett papper..

"viktiga samtal" är att boka tider, typ klipptider och tandläkaren, eller ringa och tacka avlägsna släktingar/ föräldrars vänner för den fina födelsedagspresenten/ julklappen de skickade på posten, eller alla samtal som har med jobb att göra....

huh, jag ryser vid bara tanken. För varje gång jag ringer till mitt jobb så gör jag inte det bara för att snacka, utan för att ändra på schemat, vilket är en skräck bara i sig, att ändra på schemat. Att säga "hej det är amanda, ehm, jag måste ändra på schemat, jag kan inte jobba på fredag eh men jannika tar det passet istället" varför ska det vara så svårt?! Det har hänt att jag tvekar i timmar, ibland i dagar, innan jag verkligen tar mig i kragen och ringer det där förbannade telefonsamtalet!

idag tog det en halvtimme av kallpratande i soffan med nea (fast med tankarna på det kommande Telefonsamtalet) innan jag lyfte luren, slog numret till ICA och meddelade schemaändringen.

så fort jag lagt på luren kände jag lättnaden sprida sig,

det var inte så farligt trots allt.

och det är det som är grejen, det är inte så farligt, och ändå oroar jag mig. varje gång. suck