att säga att man är fördomsfri

är nog det mest fördomsfulla man kan göra, tycker jag

av en händelse kom jag idag att tänka tillbaka på när jag var i Egypten i november

innan vi åkte dit fick jag höra berättelser om "de jobbiga araberna" som är giriga och gör allt de kan för att pressa stackars turister på pengar

och smaklösa skämt om hur många kameler pappa skulle kräva för att sälja sin unga blonda dotter (alltså jag) till en rik egyptisk oljeshejk

vi bodde på ett stort hotell i Makadi Bay utanför Hurghada, beläget vid kusten och avskärmat från öknen och civilbefolkningen av en stor mur och vakter med gevär

Under vår vistelse ingick helpension; det var bara att gå ner till stranden och knäppa med fingrarna så fixade en beach boy fram en solstol med en madrass på och en bartender tog beställning på vad man än ville ha från baren

jag blir illamående när jag tänker på det

När man har semester ska man koppla av, tyckte de andra, men jag vägrade sitta still utan drog med mig Nea ut på joggingturer

En dag började jag prata med en bartender och han lärde mig några enkla fraser på arabiska som jag skrev ner och pluggade in flitigt

Det var så kul att kunna deras språk att jag pratade med varenda arab; städare, trädgårdsarbetare, receptionister, guider, kockar - alla, på hela anläggningen, och de blev alla lika paffa över att jag hälsade på dem och frågade hur de mådde på deras språk

Det tyckte att det var roligt att höra, mitt uttal lär väl inte ha varit det bästa, men de förstod var jag sa och varje person jag pratade med lärde mig ett nytt ord som jag ivrigt skrev upp i min samling

Mina skrynkliga papperslappar med fraser på arabiska blev resans mest eftertraktade dokument ("manda, hur var det man sa tack igen?" viskade viggo varje gång han skulle tacka för maten)

När vi hade bokat ett bord på en restaurang frågade hovmästaren artigt på engelska vilken tid vi hade bokat bordet till och när jag svarade "klockan åtta" på arabiska tappade han hakan och raserade hela sin strikta och återhållssamma profil, han blev ivrig och bubblade på på arabiska och undrade hur jag hade lärt mig det och alla kypare samlades i en ring runt mig och lyssnade förvånat och nyfiket på den svenska tjejen som snackade arabiska

Jag lärde känna många som jobbade på anläggningen, de sista dagarna tillbringade jag mer tid till att prata med alla runt omkring mig än nere på stranden med mitt ressällskap. Jag pratade om allt; frågade om skolan, kvinnosyn och vardagsliv och lärde mig mer och mer arabiska.

En person som vann mitt hjärta var Mahmud, som arbetade som toalettstädare på stranden. Han sken alltid upp som en sol när jag och Nea gick dit för att gå på toa och jag stannade alltid kvar för att prata med honom. Han kunde inte så mycket engelska, men pratade med hjälp av miner och gester.

Jag bad honom berätta om sitt liv och det grep tag i mig på ett sätt som inget nånsin gripit tag i mig förut.

Fatta att han varje dag städar samma toalett i 12 timmar, i månader i sträck, utan att träffa sin familj. Han har fru och barn i Kairo med ett avstånd på 100 mil och en hel öken ifrån honom, fru och barn som han saknar så att det hjärtat skriker varenda dag, dagar som går och går och han missar sina barns uppväxt bara för att han ska

serva lata skandinavier för att tjäna pengar och försörja sin familj långt bort

jag kunde ha dödat för att få stanna en vecka till och jag lovar att jag skulle lärt mig flytande arabiska om så var fallet

sista dagen på resan, på morgonen innan bussen till flygplatsen avgick från hotellet,

krävde jag pappa på alla kontanter han hade och gick ner till toaletten där Mahmud stod och skurade golvet

turistguiden hade förklarat att man inte skulle ge dricks till städare, bartenders och trädgårdsmästare på anläggningen varje dag, utan istället samla sina mynt till en klumpsumma och ge till någon speciell sista dagen.

Därför tog jag Mahmuds hand och tryckte sedlarna i den

han skakade bestämt på huvudet och sa värjande "no no no, you don't have to, please, I can't take money", men jag tryckte tillbaka dem i hans hand och tackade honom för alla ord han hade lärt mig, för att han hade varit så snäll och trevlig och önskade honom ett bra liv

och så blev allt för starkt och jag började gråta. jag kunde inte hejda mig, tårarna forsade ner för mitt ansikte och jag hulkade fram "hadå hashni" (jag kommer att sakna dig)

han tittade på mig och kramade om mig

och jag kramade tillbaka och önskade att de pengar jag gett var till nytta och glädje för honom och hans familj, trots att pengar löser alla problem kanske det åtminstone kunde underlätta lite, tills jag var tvungen att kuta upp till bussen

jag har sällan sett så mycket mänsklig närvaro och medkänsla i en människas ögon som i Mahmuds,

ögon som tillhör en "jobbig arab"

fördomar beror på okunskap och brist på nyfikenhet

jag är långt ifrån fördomsfri, men jag är nyfiken

och den på grund av den nyfikenheten vågade jag fråga och uppleva massor

trots att jag befann mig mitt i ett avskärmat charterparadis