hey sockertopp, join the sockerstopp!

för 3 veckor sedan utropade lovisa sockerstopp; och så blev det.

inget socker = inget godis, kakor, bullar, desserter, bakelser, läsk, saft, socker i kaffe eller te.

ojojoj, hur går det? 

SVAR: ... jag klarar mig ypperligt utan socker! bästa fördelen är att min blodsockernivå blir jämnare, mamma säger att jag inte får några "dippar" längre (med det menar hon inte dip som man dippar chips eller morotsstavar i, sånt med garlic-, sourcream & onion- eller holidaysmak, nej, med dippar menar hon snarare raseriutbrott).

socker är ett fucking gift som kommer ta kål på mänskligheten en vacker dag. sockerdippar är farliga, man vet aldrig vad en riktig sockeroholist kan ta sig till under en dipp. men säkert typ.. mörda folk. jag har varit nära flera gånger, men sedan jag valde den rätta vägen för 3 veckor sen är allt agg mot mina medmänniskor som bortblåst!

gå med du också!

våra budord för sockertoppar som sockerstoppar skickas ut vid förfrågan!

min syster är grym! hon spelar i Bro IK:s damlag, jag måste få hylla henne lite för hon sköt snyggaste målet jao mitt i prick! heja heja!

Idag övningskörde jag med pappa!

Vi började med att backa ut från infarten vid huset; jag pressade ner kopplingen, la i backen, kollade i speglarna, kände mig fett cool, gasade, backade lagom mycket, gasade och körde framåt och ut på vägen .... in my dreams. Läs allting fram till "backade lagom mycket", den biten är sanning, men resten av sanningen är att jag glömde att lägga i ettan efter backningen = hade fortfarande backen i, vilket resulterade i att jag fortsatte backa, jag backade över en dikeskant och ut på en leråker! Jag fick ett smärre frustrerat utbrott, pappa fick ett skrattanfall, jag började bortförklara mig genom att säga att jag gick i händelsernas förväg, pappa sa att det var tur att vi körde med flakbilen som är 4-hjulsdriven och kan ta sig upp för klippväggar, typ.

Vi fortsatte ut på grusvägen och handledar-pappa beordrade mig att stanna i första bästa uppförsbacke. Dags för övning i starta-i-uppförsbacke! Pappa förklarade hur jag skulle hitta dragläget, släppa bromsen, gasa och sakta släppa kopplingen för att jobba mig uppför backen utan att rulla bakåt. Jag försökte. Och försökte. Varje gång lät det lovande, motorn började varva, bilen tog ett mini-skutt framåt och sedan dog den. Motorstopp, 20 ggr i rad. "Du är så nära!" peppar pappa när jag är på väg att ge upp. Jag försöker igen, med stenhård koncentration kämpar jag med att släppa kopplingen lååångsamt. Det går! Bilen får kämpa, men det går, vi kommer upp för backen! Då tittar pappa ned på växelspaken och får skrattanfall nr 2; jag hade tvåans växel i när jag försökte komma upp för backen. "Inte konstigt att det gick trögt" konstaterar pappa och torkar skratt-tårarna. (senare testade jag att starta i en annan backe, på ettans växel den gången, och det gick som smort! jag är född till att starta i backe!)

Visst händer det att jag ibland, när jag vrider på huvudet, även vrider hela kroppen och därmed ratten, visst händer det att pappa blir svettig i pannan och skriker "BLICKEN PÅ VÄGEN, MANDA!", visst händer det att jag glömmer handbromsen i och ibland råkar gasa samtidigt som jag växlar,

men det händer också att jag växlar utan att behöva tänka, att jag bromsar mjukt i kurvorna, att pappa pustar ut, berömmer, säger "det gjorde du fint" och ler.

Min syster berättade precis om en uppgift hon fått på sin svenska-lektion. Uppgiften kallas "6 ords-novell". Det innebär att man får en rubrik på 6 ord som man ska skriva en A4-lång novell till. (Ex "Min tröja är för stor idag" eller "Han undrade vad som hade hänt")

Då fick jag en idé. DU, ja just DU som läser detta. Jag vill att du lämnar en 6 ord lång fras som kommentar, så skriver jag en novell av det.

Jag antar utmaningen, gör du?

GISSA VAD?

Det har öppnat en GARNAFFÄR i BRO! Precis bakom statoil, brevid postsorteringen. Nu har jag inte mer än 200 meter till ett eget litet paradis, perfekt att inhandla garn och sticka sig varm inför den kalla vintern som står för dörren. Bra priser också, hör och häpna, 39 kr för 200 gram acrylgarn av bra kvalitét! Skynda att fynda!

Kl 18.17 mötte jag Emma och hennes filmkamera på Bro station, vi missade nästan tåget för att jag var sen (som vanligt..) men bara nästan.

Det blev promenad längs med vattnet ända till djurgården och Gröna Lund. Det var en av de vackraste kvällarna på länge, kvällssolen sken som en stor självlysande apelsin, det var höstkyligt i luften och vi virade våra tjocka halsdukar ett extra varv. Vi äntrade nöjesfältet, mötte upp Niclas, Rasmus, Lovisa och hennes vän Carro, det bubblade av förtjusning inom mig. På senare tid har järngänget (järngänget = jag, lovisa, emilie, rasmus, niclas som utgör någon slags kärna som vägrade släppa taget om varandra efter gymnasiet) börjat skingras, alla har sitt eget att stå i, men nu möttes vi upp igen och allt var som förut. Jag blev upprymd och bubblig av prat av att träffa dem. Idag var min sista dag på Upplands-Brohus, sista dagen med smuts under naglarna, frihetskänslan har infunnit sig och jag svävar. Moneybrother äntrade scenen och jag hänfördes av hans utstålning och charm, och lockades till handklapp och dans av hans glada band! Hit efter hit radades upp, varvat med "det sorgligaste jag någonsin hört och skrivit" (citat Moneybrother) och än en gång är det bevisat; livemusik i goda vänners sällskap äger allt annat!

Vi avslutade tivoli-besöket med ett obligatoriskt åk i berg-&dalbanan (Carro: snälla snälla låt mig slippa! jag: inte en chans! alla ska med!) och promenerade in till stan för att dricka grönt te (jag, för att det är nyttigt)/espresso macchiato (emma, för det kostade 15 kr och det var precis vad hon hade löst)/öl (niclas och rasmus, jag hävdade att det var för att det är manligt, rasmus blev upprörd och hävdade att det snarare var för att det var "uppfriskande med öl efter att ha varit utomhus hela kvällen", niclas hävdade sig för en gångs skull inte så jag antar att han helt enkelt höll med rasmus.) Men det är lugnt, man får dricka vad man vill. Oavsett anledning.

Jag gillar er!

LÅT MIG PRESENTERA;

NY DESIGN anpassat för autumn/winter 2008!

Det är smakfullt och lite crazy, inspirerat av säsongens färger grå, lila, khaki och coral;

vi ser en mörkt grå ton längs sidorna, likt våt asfalt en regnig höstdag,

de khaki-färgade detaljerna och rubriken påminner om gulnade löv som stilla singlat ned till marken för att där blandas med lort och mosas till en smutsgul sörja,

den lila texten för tankarna till de diverse blåmärken stövelbeklädda (och särskilt stålhätte-förstärkta) fötter kan orsaka en annan människa,

länkarna i coral kopplar jag genast till ett par fina små skor i samma nyans som jag köpte i somras, och som orsakat ett antal skavsårs-ärr på mina tår och hälar,

och sist, men inte minst,

en presentationsbild med mig som solbränd och somrig festivalbesökare i fredens och kärlekens tecken, mitt under en pulserande konsert med musik som borrade sig in i hjärnan och hjärtat, lockade till dans och värmde upp tusen och åter tusen kroppar i sommarnatten

minnet får ett leende att spela på mina läppar

även i den mörkaste höstnatten

Det är en sömnig söndagsförmiddag, jag sitter i kassan på ICA, kunderna kommer, betalar och går, bandet med varor snurrar på.

SÅ PLÖTSLIGT något som får mig att hicka till, en morsa som med en nick åt mitt håll beordrar sitt barn att:

"Ge pengarna till tanten nu!"

Jag får en smärre chock. Tant!

Jag brukar bli kallad flickan eller tjejen eller hon i kassan, men nu har jag alltså uppgraderats till samma fack som de ordinarie-arbetande kvinnorna, till de som arbetat där i 30 år, till de som gnäller över ledvärk och ljummet kaffe i bryggaren och att extraarbetarna stökar till bland kvittona i kassalådan.

Blott 18 år gammal är jag redan en av dem nu, en av ICA-tanterna.