klockan är 01:03 på natten

jag, becka och jenny sitter uppe som värsta nattugglorna,

dricker te, lyssnar på pop från det gångna året och bygger pärlplattor!

photopearls är min nya bästa vän, ett program där man "pärlifierar" sina foton, skriver ut beskrivningen och lägger pärlplattor

- resultatet blir sjukt snyggt!

det är tålamodsbeprövande i början men skönt när det rullar på och man faller i trans

och glömmer allt annat

jag, becka, ronja och jenny hängde i näckrosen igårkväll

det var krånglande med nyinköpta nylonstrumpbyxor bland chipsknaprande och drinkblandande och bättra på sminket och

vi vek oss av skratt vid köksbordet

för gamla minnen och klantiga misstags skull

tog tuben in till stan, vi lantisar fascinerades av hur snabbt det gick, ynka 15 minuter senare vi stod och huttrade i kön till riddarkällaren

90-talshitsen ekade och vi släppte loss på dansgolvet,

en bra kväll,

jag gillar er :)

Idag kom ett blombud med en enorm bukett tulpaner i regnbågens alla färger och plingade på dörren

"Till mig?"

jag tog emot buketten och undrade vem som skickat blommor till mig

Vi tänker på dig, kramar Linus, Peter, Maria och alla andra från kontoret

jag sjönk ned på köksgolvet, grät en stund tills tårarna tog slut, reste mig, plockade fram en vas och satte tulpanerna i vatten

jag ringde Maria och tackade

"Du vet Amanda vi gillar dig jättemycket och alla är nöjda med dig!

Ta den tid du behöver, ta hand om dig och tänk inte på jobbet. När du känner dig redo är du jättevälkommen tillbaka".

Tack, fina människor.

"NYTT ÅR; NYTT HÅR!!!"

det var nyårsafton, klockan slog tolv, år 2009 inleddes med ett nyårslöfte om förändring angående mitt hårtillstånd

nu har Annika gjort sitt, det blev back to classic, blond page igen

bra val och jag har klarat ett löfte!

VATTENGYMPA igen!

Nu känns allt mycket bättre. Det är så avkopplande att gå dit, bland pensionärstanterna, alla över 65 och i alla möjliga former och färger. Förra gången studsade jag runt i vattnet i bikini (INTE att föredra, stackars den som stod bakom mig när mina bikinitrosor ideligen ville åka ned när vi körde "twisthopp" i vattnet...), men jag lärde av mitt misstag och lånade därför mammas gamla 90-tals baddräkt idag. Håret i en knut på huvudet, och jag var ännu mer lik tanterna runt omkring mig.

Det här är min terapi, jag älskar det. Jag är tyst och anonym och det är helt ok. Tanterna pladdrar, idag klagade de över att tiden för vattengympan är framflyttad från kl 12.00 till kl 13.00 "Man hinner ju ingenting hemma, hela dagen blir så hattig" och "De tänker aldrig på oss pensionärer, vi får alltid komma i sista hand!" och "Alla är så stressade nuförtiden, när man står och betalar i affären står folk och trampar bakom en och suckar högt för att de tycker att man är långsam!". Det ger lite perspektiv, jag brukade också sucka åt gamlingarna när jag satt i kassan på ICA och de kom och ville betala med sina artontusen mynt och ska kolla kvittot sjuttio gånger och fråga "gick det in?" varje gång de drog ICA-kortet för att förvissa sig om att de verkligen fick sina futtiga bonuspoäng när de handlat kalvsylta och potatis idag också. Jag ska aldrig tänka så om er igen pensionärer, jag lovar! Ni är så fina på vattengympan och gör det så okomplicerat att gå dit.

Vattengympa är ganska tungt ändå, man tränar med vikter i vattnet. Det är nice, att få ta i lite. Det känns skonsamt mot kroppen. Skönt med vattnet mot huden, att känna sig tyngdlös, att låta tankarna flyta iväg och koncentrera sig på att hålla balansen i vattnet. Sedan stretch och bastu på det.

Bastu är min nya stora tröst, värmen slätar över allt och bäddar in kroppen i ett lugn som stannar kvar resten av dagen. Nu känns allt mycket bättre.

försöker bygga upp mig själv

nu är jag allergisk mot stress,

jag vägrar stressa; vägrar tappa ord och koncentration och minne

allergisk mot att prestera; vägrar jobba och leda friskispass och göra läxan i företagsekonomi

det finns ingen energi till sådant, det räcker med att andas och äta och sova och prata ibland

jag har varit på vårdcentralen (..undrar vad jag betalar skatt för egentligen) och träffade en tant som analyserade mitt beteende och sa att jag nog har skjutit upp saker jag oroat mig för i mitt liv, när jag gick i skolan hade jag säkert ångest inför prov och skolkade för att jag inte orkade med det, kanske?

öh.. skolkat? näe? inte direkt,

snarare tvärtom..

jag känner mig som värsta oansvariga barnungen

tänker på alla disneyfilmer, där sensmoralen ofta är att följa sitt hjärta

det är nog det som är problemet, jag har gått ifrån mitt hjärta, har pressat ned det i en låda i garderoben och stängt locket, gått därifrån

jag vill inte vara logisk och praktisk längre, jag vill tänka och känna och göra det som faller mig in! så jävla barnsligt, men är det någon gång som jag ska vara barnslig är det väl nu? jag vet att om jag pressar på locket igen, klistrar på ett smajl och återgår till att stressa och missbruka ord som verksamhet och budgetera och utveckla kommer jag att krascha igen, hårdare.

"you have to deal with it", en av de vanligaste replikerna i OC när jag och nea sitter klistrade framför tvn i maraton av säsong 3.

och jag tänker I have to deal with it.

frågan är bara hur

"det går verkligen dåligt för alla just nu" utbrast Anton när vi lagade pannkakor med blåbärsgrädde och vildhallonsylt (alltså sylt från vilda, frigående hallon, inte odlade i bur/kruka - lite internt sådär, något vi hade roligt åt inne på ICA) i köket på Näckrosvägen

det går verkligen dåligt för alla just nu. jaa, faktiskt.

det går en våg av depression genom bekantskapskretsen;

det är besvikelse och frustration över drömmar som krossas (när scenskolan visar kalla handen), det är kroppsideal och komplex och ätstörningar, det är långdistansförhållanden som knakar, det är andra förhållanden som brakar ihop och bli ingenting, det är arbetslöshet eller för mycket arbete och det är panikångest och oro inför framtiden och vad fan ska det bli av oss egentligen?

jag svarade att "jag tror ändå... att vi kommer stå allihopa tillsammans om ett år, årsskiftet 2009/2010, blicka tillbaka och säga fan, vad eländigt det var, fan, vad dåligt vi mådde, fan, vad allting var skit i början av året, 

men med ett leende på läpparna för då har allt ordnat upp sig, då har vi lärt oss något av livet och då kommer vi att vara lyckliga, vi måste bara ge allt ett år"

och Anton nickade instämmande.

shit vilken berg-och-dalbana det är i den här bloggen!

bläddrar tillbaka och läser gamla inlägg, från en bekymmerslös sommar, från glada dagar i Falun, från knäppa teaterlektioner och galna utgångar.

det är fint, det är så jag brukar vara. det är så jag kommer att bli, igen, om ett tag. jag måste bara få vara ledsen först. "det är som träningsvärk" sa mamma, "bara att ta sig igenom. det går över"

mm, men träningsvärk kan vara skönt också... ett nödvändigt ont.

nu ska jag gå ned till simhallen och gå på vattenjympa, förhoppningsvis med massa snälla pensionärstanter. det ska bli skönt. jag ska basta länge efteråt.