Nu har jag pratat med en tant på psykiatriska avdelningen på Jakobsbergs sjukhus. Hon frågade vad som var fel och jag berättade. Det var svårt, jag kunde nästa inte få fram orden alls i början. Hon frågade om vad jag gör om dagarna, om jag äter och sover, om jag har kompisar, om jag tar droger eller har problem med alkohol. Jag sa att allt började i höstas. Att sluta skolan var en chock, att inte ha deadlines, inlämningsuppgifter och betygskriterier längre. Att klara sig själv, att hålla ordning på rätt och fel, att veta var man ska ta vägen. Hon lät förvånad när jag berättade lite om mitt liv; om en sommar med fyra jobb, om en höst med övningskörning, om ica och om studieförbundet vuxenskolan, om att jag tränar ordentligt och umgås med kompisar. Det lät som att hon tänkte sig att jag låg och stirrade i taket dagarna i ända. Det gör jag inte, det klarar jag inte. Hon frågade om jag varit i kontakt med vårdcentralen eller så, jag svarade att jag har en tid där imorgon bitti.

Hon: "Så du ska till vårdcentralen? Men dåså, varför ringer du hit för?"

Jag: "Eh.. Jag vet inte.. För att... För att det ska bli så effektivt som möjligt, tror jag"

Då sa hon att jag ska ringa tillbaka i slutet av veckan, när jag har varit på vårdcentralen och de har fått säga sitt. Då har jag troligtvis redan fått den hjälp jag behöver, tabletter eller prata med någon kurator, det blir nog bra så. Då ska de bedöma om jag är tillräckligt sjuk för att få vård. Plikttroget lade hon till ett stelt "du är alltid välkommen att ringa hit om du behöver, telefonslussen är öppen 10-12 varje dag". Klick.

Och jag föll ned på soffan.

Det var skönt att vara på teatern. Allt är sig likt, precis som förut. Det skämtas glatt om teaterbebisen och vi kalasade på kvarglömt löste och knäckebröd. Alla är fina och snälla mot varandra. Det råder gemytlig stämning, minst sagt. Och jag kände mig så bra. Att få gestalta, att få läsa repliker och börja bygga karaktär, det var som om en läkande våg sköljde över mig. Jag kunde slappna av och bara föras med av den galna historien om familjen Kanin som vår pjäs handlar om. Jag har bara några småroller; Första Polismannen, Den Svarta Mannen och Madame Duperris Son Som Blir En Flicka. Tre olika, komiska småroller som jag tänker fila på och utföra galant. Jag blir lite som gubben i lådan, man vet aldrig när jag dyker upp!

Emilie var inte där idag så jag fick hoppa in som Madame Duperri. Hon är en konstig, ensam och frustrerad gammal tant med dålig hörsel. Jag fick skrika och törsta desperat efter medkännande, jag fick rusa in hos familjen Kanin och ockupera deras redan trånga kök. Jag kunde inte replikerna, kikade ned i manus med jämna mellanrum. Kände mig stolt när jag hann läsa en replik i förväg och sedan kunde säga den utan att titta i manus igen. "Nu ska du brista ut i ett gapskratt" påminde Lovisa, jag kastade ett öga på manussidan trots allt och såg vad jag hade missat: Madame Duperri brister ut i ett hysteriskt gapskratt. Så jag öppnade munnen och började skratta, och skrattade lite till och lite till, högre och högre tills det fyllde hela rummet. Först lät det tillgjort, som ett häx-skratt, sedan började jag skratta åt mig själv för att det lät så fult och därefter fortsatte jag bara för att det var så skönt att skratta istället för att gråta. De andra började fnissa (lite impade över att jag vågade spåra ur tror jag) och Kristina skrattade gott från sin åskådarplats.

Det var skönt att släppa på spärren.

jag ska stanna hemma från jobbet imorgon, vi ska ringa vårdcentralen och boka tid. jag kanske har brist på seratoin (tror jag det hette). jag kanske är utbränd. jag kanske är deprimerad. jag kanske har panikångest.

jag vet inte. jag vet ingenting.

jag vill bara ha en förklaring till varför jag aldrig är riktigt glad nuförtiden.

Igårkväll fick jag mitt värsta anfall hittills. Konstant gråtande i fem timmar. Det gick inte att sluta, då blev jag rädd. Det ska inte vara så här. Jag fet-bangar på klassfesten ikväll. Bara tanken på att träffa folk och konversera ger mig ångest.. Att hitta på något kul och smart att prata om, hemska tanke! Hur blev det så här?

Jag vill inte träffa någon.

Jag har adressändrat! FETT vuxet!

yes, nytt år!

det genomsyrar allt!

2008 hade tema Fest, Frihet & Förvirring, med studentskivor stup i kvarten, svindlande förändringar när skolan slutade och lite vilsenhet och många "vad ska du göra i höst?"-förfrågningar.

Men 2009, visst låter det fräscht?

Jag tror att 2009 blir Framtidens år. Det är dags att tänka lite längre än att bara sukta efter kommande helg. Det är dags att lägga upp någon slags plan... Och det har jag gjort!

Detta blir våren 2009:

- jobb nu som verksamhetsutvecklare hos SV och Vi Unga t o m 31 maj

- plugga Företagsekonomi A på Komvux (jag börjar imorgon! Och jag är jättetaggad på att börja plugga faktiskt, det suger tag i mig av nyfikenhet varje gång jag tänker på att få hugga tag i ekvationer och läsuppgifter! skumt, men sant!)

- scenograf & kostymör för teater RANI´s nästkommande pjäs (allt är hemligt än så länge...)

- jympaledare på Friskis & Svettis Upplands-Bro varannan måndag

- utbildare hos Vi Unga

- en liten roll i Kanin Kanin med Tisdagsteatern

- flyttar till Näckrosen i Solna med Lovisa (from 1 feb!)

- gå på kroki och lära mig teckna (och göra arbetsprover som behövs vid ansökan till folkhögskola i höst)!

- träna, sova, undvika att äta onödigt socker och våga säga nej.

..... alltså en fullspäckad vår!

Avstamp för år 2009 hos Friskis & Svettis Upplands-Bro!

Jag och Mona anordnade funkisdag idag, en heldag för alla funktionärer; ledare och värdar, i föreningen. Jympa, bastu, info, lek och middag stod på programmet, mycket mycket lyckat!

Som friskis-ledare ska man vara hurtig och vältränad. Jag är inte det, i alla fall inte just nu (som tur var det inte bara jag som flåsade för mycket på jympan). Jag har bara såsat runt hemma utan att träna i 3 veckor, och känner verkligen för en nystart, nu vill jag kicka igång inför beach 09 ordentligt! Så jag gick in på Friskis hemsida för att spana in morgondagens schema och vad möts jag av? Jo, Antons glada nuna dyker upp på skärmen! Fullt i sjå med koordinera sin gängliga kropp i rätt rörelser samtidigt som han avfyrar ett finurligt leende mot kameran, bra jobbat Blomman!

okejokej, jag ska erkänna att shoppingdagen fortfarande inte är till ända...

jag har precis klickat hem ett duschdraperi från marimekko och en lampskärm designad av stig lindberg, så jävla schnygga att jag inte kunde låta bli..

men alltså egentligen, här sitter jag och har dåligt samvete för att jag shoppar. Men när jag läste Samhällskunskap A så fick jag lära mig att i dåliga tider vill staten att konsumenterna ska handla, för då kan produktionen ökas och fler kan anställas och allt blir frid och fröjd och samhällsekonomin kan blomstra igen! jag är alltså en hjälte! jag kan shoppa mera, och få det här landet på fötter igen! YES asså!