idag är det annandag påsk och jag borde ha pluggat;

skrivit loggbok och börjat på min inspirationsbok om de väskor jag har sytt

men det har jag inte gjort

istället har jag sytt en klänning

slaktade en av morfars gamla skjortor och förvandlade den till en kortkort tubklänning

när det kommer till att sy är jag en slarver med för mycket inspiration

jag skissar/mäter/sicksackar aldrig, det är tråkigt och tar för lång tid

- jag bara gör och så får det bära eller brista

denna gång tycker jag nog att det bär

och hoppas jag vågar bära den nån gång..

igår pratade jag med Emilie på msn 4 timmar i sträck

Emilie är en mogen, djupsinnig och fridfull kvinna på 21 vårar, uppvuxen med fladdrande lockar på hästryggen djupt inne i Dalarnas skogar bland granar & röda stugor med vita knutar

Kärt barn har många namn sägs det, och Emilie har många smeknamn; Empan är ett givet sådant. Ett mindre givet namn är "lilla Rumpan" som hennes pappa kallade henne när hon var liten

Nu har det bästa av två världar förenats och det officiella smeknamnet på Emilie är Empan-Rumpan!

denna Empan-Rumpan känns lite som min andra hälft

vi är lika som bär

och samtidigt olika som natt och dag

vi är båda absolut inte det vi utger oss för att vara (internt) 

& vi är klassens divor som fick göra reklamfilm och delar på huvudrollen i slutproduktionen

samtidigt som jag är energisk och stressig

är Emilie lugn och chillad

det är som att hon är allt som jag inte är

och det jag behöver för att bli komplett

Emilie är musikalisk (http://www.myspace.com/emilielund) 

så fort Emilie får sin demo tryckt kommer hon slå igenom,

hon kommer höras på en radio nära dig inom kort

hon kommer att bli stor, men aldrig dryg, hon är inte sån som skryter,

det är hon för bra för

hon kommer bli en favorit

och jag känner henne, det ni!

att säga att man är fördomsfri

är nog det mest fördomsfulla man kan göra, tycker jag

av en händelse kom jag idag att tänka tillbaka på när jag var i Egypten i november

innan vi åkte dit fick jag höra berättelser om "de jobbiga araberna" som är giriga och gör allt de kan för att pressa stackars turister på pengar

och smaklösa skämt om hur många kameler pappa skulle kräva för att sälja sin unga blonda dotter (alltså jag) till en rik egyptisk oljeshejk

vi bodde på ett stort hotell i Makadi Bay utanför Hurghada, beläget vid kusten och avskärmat från öknen och civilbefolkningen av en stor mur och vakter med gevär

Under vår vistelse ingick helpension; det var bara att gå ner till stranden och knäppa med fingrarna så fixade en beach boy fram en solstol med en madrass på och en bartender tog beställning på vad man än ville ha från baren

jag blir illamående när jag tänker på det

När man har semester ska man koppla av, tyckte de andra, men jag vägrade sitta still utan drog med mig Nea ut på joggingturer

En dag började jag prata med en bartender och han lärde mig några enkla fraser på arabiska som jag skrev ner och pluggade in flitigt

Det var så kul att kunna deras språk att jag pratade med varenda arab; städare, trädgårdsarbetare, receptionister, guider, kockar - alla, på hela anläggningen, och de blev alla lika paffa över att jag hälsade på dem och frågade hur de mådde på deras språk

Det tyckte att det var roligt att höra, mitt uttal lär väl inte ha varit det bästa, men de förstod var jag sa och varje person jag pratade med lärde mig ett nytt ord som jag ivrigt skrev upp i min samling

Mina skrynkliga papperslappar med fraser på arabiska blev resans mest eftertraktade dokument ("manda, hur var det man sa tack igen?" viskade viggo varje gång han skulle tacka för maten)

När vi hade bokat ett bord på en restaurang frågade hovmästaren artigt på engelska vilken tid vi hade bokat bordet till och när jag svarade "klockan åtta" på arabiska tappade han hakan och raserade hela sin strikta och återhållssamma profil, han blev ivrig och bubblade på på arabiska och undrade hur jag hade lärt mig det och alla kypare samlades i en ring runt mig och lyssnade förvånat och nyfiket på den svenska tjejen som snackade arabiska

Jag lärde känna många som jobbade på anläggningen, de sista dagarna tillbringade jag mer tid till att prata med alla runt omkring mig än nere på stranden med mitt ressällskap. Jag pratade om allt; frågade om skolan, kvinnosyn och vardagsliv och lärde mig mer och mer arabiska.

En person som vann mitt hjärta var Mahmud, som arbetade som toalettstädare på stranden. Han sken alltid upp som en sol när jag och Nea gick dit för att gå på toa och jag stannade alltid kvar för att prata med honom. Han kunde inte så mycket engelska, men pratade med hjälp av miner och gester.

Jag bad honom berätta om sitt liv och det grep tag i mig på ett sätt som inget nånsin gripit tag i mig förut.

Fatta att han varje dag städar samma toalett i 12 timmar, i månader i sträck, utan att träffa sin familj. Han har fru och barn i Kairo med ett avstånd på 100 mil och en hel öken ifrån honom, fru och barn som han saknar så att det hjärtat skriker varenda dag, dagar som går och går och han missar sina barns uppväxt bara för att han ska

serva lata skandinavier för att tjäna pengar och försörja sin familj långt bort

jag kunde ha dödat för att få stanna en vecka till och jag lovar att jag skulle lärt mig flytande arabiska om så var fallet

sista dagen på resan, på morgonen innan bussen till flygplatsen avgick från hotellet,

krävde jag pappa på alla kontanter han hade och gick ner till toaletten där Mahmud stod och skurade golvet

turistguiden hade förklarat att man inte skulle ge dricks till städare, bartenders och trädgårdsmästare på anläggningen varje dag, utan istället samla sina mynt till en klumpsumma och ge till någon speciell sista dagen.

Därför tog jag Mahmuds hand och tryckte sedlarna i den

han skakade bestämt på huvudet och sa värjande "no no no, you don't have to, please, I can't take money", men jag tryckte tillbaka dem i hans hand och tackade honom för alla ord han hade lärt mig, för att han hade varit så snäll och trevlig och önskade honom ett bra liv

och så blev allt för starkt och jag började gråta. jag kunde inte hejda mig, tårarna forsade ner för mitt ansikte och jag hulkade fram "hadå hashni" (jag kommer att sakna dig)

han tittade på mig och kramade om mig

och jag kramade tillbaka och önskade att de pengar jag gett var till nytta och glädje för honom och hans familj, trots att pengar löser alla problem kanske det åtminstone kunde underlätta lite, tills jag var tvungen att kuta upp till bussen

jag har sällan sett så mycket mänsklig närvaro och medkänsla i en människas ögon som i Mahmuds,

ögon som tillhör en "jobbig arab"

fördomar beror på okunskap och brist på nyfikenhet

jag är långt ifrån fördomsfri, men jag är nyfiken

och den på grund av den nyfikenheten vågade jag fråga och uppleva massor

trots att jag befann mig mitt i ett avskärmat charterparadis

Man får ofta höra vuxna prata om att gymnasietiden var den bästa tiden i deras liv; när de säger "när jag var ung.." menar de när de var i 18-års åldern

Folk som gått ut gymnasiet och börjat jobba längtar tillbaka till gymnasiet och ångrar att de inte förstod hur bra de hade det då:

stimulerande sysselsättning, gratis mat och kompisar på en och samma plats. Kunna ta en spontan-fika efter plugget, gå och träna tillsammans och planera helgens bravader utan att behöva ringa massa samtal för att samla alla

Under den senaste tiden har jag insett att

jag lever i den tiden nu!

Jag lever det liv jag kommer att prata om, skratta åt och bli nostalgisk över under varenda dag i hela mitt vuxna liv

Jag är den person nu som jag i framtiden kommer att minnas som den unga Amanda, och det betyder ju att det är nu det gäller

det är nu det gäller att uppleva saker och umgås med människor jag tycker om, utan att det blir en hets

för snart går det bara utför

jag blir aldrig vackrare, vildare, mer nyfiken eller mer fri än vad jag är nu

- det gäller att passa på!

I have the time of my life, jag tar tillvara på tiden

jag har känt det de senaste dagarna, när jag umgåtts mycket med klassen,

det finns ett utgångsdatum

studenten 30 maj är ett datum som sätter punkt för gymnasietiden

och därmed hela tiden med min underbara klass

varenda dag är guld värd så

jag ser inte in i framtiden, jag tänker inte "så snart det här är över så ska jag börja leva..."

Nej,

varje sekund så önskar jag bara vara

just där jag är

JAG LEVER NU!

TRETTON & TRETTI

är framtidens designerkollektiv

med sin första visning någonsin

lockade de till fullt hus och öronbedövande applåder igårkväll

5 minuter av

sprittande energiska och sprudlande tonårsskönheter

iklädda snygga hemsydda kreationer

till rockig musik som lyfte på taket

vi fick stående ovationer och knöt kontakter inför kommande visningar

fan, det var så härligt; tjejer kan!

så HÅLL I HATTEN därute

för 13&30 är på frammarsch!

igår var det klassfest hos Rasmus

& eftersom jag har världens bästa klass

så var det självklart mycket lyckat

jag och Lovisa bjöd på nyponsoppe-drinkar (kall nyponsoppa, isbitar och lite saft från en citron - rekommenderas!)

och vi chillade och dansade lite i vardagsrummet hela kvällen

det är så mysigt att bara vara

i våran klass kan man vara sig själv

utan att lägga till eller dra ifrån

det är skönt.

igårkväll kl 21.14 träffades två heta hippies utanför spärrarna på Sundbybergs station

det var jag & Lovisa, på väg till 70-talsfest på Retro på Sveavägen

iklädda bandana och stora solbrillor tog vi glada i hågen bussen till Odenplan

.... sedan hittade vi inte längre

"öhh... Retro ska ligga på ett hörn..." sa Lovisa och visade mig ett gåtfullt vägbeskrivnings-sms hon hade fått.

Jaha, ett hörn, någonstans på Sveavägen (som typ är Stockholms längsta gata!), visst sure det är väl ingen match att hitta , bara man viker en timme eller två att promenera upp och ner längs gatan...

Vi stod rådvilla en stund och jag kände mig liten som en 5-åring i min storblommiga 70-talsklänning. Sedan fick vi plötsligt syn på två tjejer med färgglada strumpbyxor och pannband, vi fällde ner glasögonen och smög efter. Det visade sig vara rätt! Vi hittade fram och det blev en mycket trevlig kväll. De flesta var lite väl mesigt utklädda tycker jag, men jag & Lovisa lyste upp i sann 70-talsanda!

idag tänkte jag vara lite busig och ta sovmorgon,

utan att ställa alarm!

undrar när det skedde sist...

men

ibland är människokroppen lite för finurlig för sitt eget bästa

jag tror jag har en inbyggd väckarklocka

för jag vaknade 07.45

klarvaken och pigg som en lärka

så gick det med den sovmorgonen..