den här veckan är min kära familj + becka & beckas kära familj i Sälen och åker skidor

2 kära familjer; alla utom jag

som istället är hemma för att gå i skolan

jag bor ensam hemma och jag njuter varenda sekund, faktiskt

jag bestämmer själv, jag gör vad jag vill, äter när jag vill, sover när jag vill

ingen som tjatar om att jag ska diska (när jag bor själv diskar jag ändå, utan att nån behöver tjata)

inga lappar från mamma som ligger på köksbordet där det står

"hej amanda! idag ska du

1) städa ditt rum

2) städa vardagsrummet

3) städa resten av lägenheten

4) laga middag till ikväll

5) diska efter middagen

6) vattna blommorna

7) blablablablala......."  osv.

inget bråk på mornarna, bara jag, vattenkokaren och radion i stilla harmoni

det är så skönt

kära familj, åk gärna bort lite oftare så jag får bo själv

eller

det kanske är dags för mig att flytta snart?

Idag undrar man verkligen var Våren tog vägen

den var här igår, det var typ +20 och strålande sol

"Känner du", sa Inger när vi kom ut från ica efter stängningen igårkväll, "känner du skillnaden? Det är helt vindstilla, det blåser ingenting! Nu är Våren här!"

fylld av vårlycka gick jag hem och klippte sönder min vinterjacka

Men så spelar naturen oss ett spratt

idag är marken täckt av snö

himlen har öppnat sig och bestämt sig för att dränka oss i tunga vita flingor

månaderna är omkastade,

maj igår och november idag

är det det som kallas växthuseffekten?

Fast det är tur att vädret växlar, det gör det lite roligare att prata om då,

lite roligare att prata om vädret alltså

för det gör vi ju här i Sverige

snackade med Lina på msn, hon är allt en liten solstråle

alltid pigg och positiv!

vi lovade varandra i januari att utesluta alla sorters sötsaker under ett helt år, både glass och godis och kakor och bullar

på kul, se hur långt vi klarade det

lina klarar det galant, trots att hon är i england och bor hos en främmande familj i en främmande miljö i ett främmande land

men jag.... jag har syndat. både en och två och typ hundra tusen miljarders gånger

men nu ska det bli bättring!

IMORGON börjar mitt nya liv; inga sötsaker mer!

jag vet att jag klarar det lätt, i höstas var jag sockerfri i 3 månader (!)

det gäller bara att bestämma sig

och jag har bestämt mig!

Nu är jag tillbaka på banan igen, Lina!

Godafton mina damer & herrar!

Ikväll har jag en sak att framföra, nämligen att jag, Amanda Dahllöf, stolt kan presentera att jag har en ny talang:

Jag kan cykla enhjuling!

Idag på Cirkus B-lektionen gick det äntligen vägen ordentligt. Det är läskigt och lite svårt, men så sjukt coolt så det väger upp allt det andra!

Att kunna cykla enhjuling, det är det inte alla som kan, det är ett rätt bortglömt fordon, man får sällan chansen att prova.

Men jag kan, jag kan jag kan JAG KAN

cykla enhjuling!

mitt mål är såklart att ha en alldeles egen enhjuling;

en glänsande grön med blommig sadel

det vore nåt att susa runt på det!

Kommentar till gårdagens inlägg om telefonskräck:

"jag är EXAKT likadan..! speciellt ica! det är något med just ica som får mig att precis som du gå och tänka på det och försöka skjuta upp det där jäkla samtalet men bara vilja ha det ur världen, och när de själva ringer är det ju ännu sämre eftersom jag å inte hunnit tänka ut vad jag ska säga och bara hasplar ur mig ett "ja kan jag jobba" utan att ens tänka på alla 50-årskalas, bröllop eller barnvaktsjobb jag har inplanerat just då. Tänk om man bara kunde ta såna här samtal över msn istället!"

PRECIS! shit tove, jag tror du har det!!

VI ÄR MSN- & SMS-GENERATIONEN!!!

Vi är vana vid att skriva till varandra och lägga in lite smileysar här och där för att liva upp samtalet och illustrera vad vi känner. Via msn eller sms kan man egentligen säga vad som helst; när man sitter vid tangentbordet har man tid att tänka ut vad det är man vill säga, tid att sudda och ändra till perfektion = tid att ljuga ihop den bästa bortförklaringen.
När vi, msn- & sms-generationen, kommer i kontakt med "the old way", dvs att meddela jobbiga beslut via telefon, rubbas vårt innersta så till den grad att vi blir mållösa, vi vet inte vad vi ska säga, för vi har inte tid att formulera det perfekta svaret. Detta resulterar i att vi stammar och blir nervösa när vi blir uppringda utan förvarning, och att vi oroar oss inför att ringa upp. På telefonlinjen finns ingen skärm eller display att gömma sig bakom, inga smileysar att ge ut falska miner med, inga stavfel att skylla på,

nej

bara två röster som möts,

utan täckmantel...

Jag är ledsen att behöva erkänna det, men känner att det är dags:

jag är inte perfekt.

Nog för att jag är bra på allt, och det jag inte är bra på blir jag bra på, jag är ambitiös och kreativ och alltid engagerad, jo jo jag har hört det där.

Men jag har en skräck som fläckar min rena uppenbarelse, som drar ner mig på mänsklig nivå;

jag har telefonskräck.

Ja alltså, jag är inte rädd för själva telefonerna, det är viktiga-samtal-per-telefon som skrämmer mig.  Varje gång innan jag ska ringa ett viktigt samtal sitter jag och repeterar det jag ska säga tyst för mig själv, det gör mig törstig, jag dricker vatten, harklar mig, går runt lite, dricker ett glas vatten till, skriver upp stödord på ett papper..

"viktiga samtal" är att boka tider, typ klipptider och tandläkaren, eller ringa och tacka avlägsna släktingar/ föräldrars vänner för den fina födelsedagspresenten/ julklappen de skickade på posten, eller alla samtal som har med jobb att göra....

huh, jag ryser vid bara tanken. För varje gång jag ringer till mitt jobb så gör jag inte det bara för att snacka, utan för att ändra på schemat, vilket är en skräck bara i sig, att ändra på schemat. Att säga "hej det är amanda, ehm, jag måste ändra på schemat, jag kan inte jobba på fredag eh men jannika tar det passet istället" varför ska det vara så svårt?! Det har hänt att jag tvekar i timmar, ibland i dagar, innan jag verkligen tar mig i kragen och ringer det där förbannade telefonsamtalet!

idag tog det en halvtimme av kallpratande i soffan med nea (fast med tankarna på det kommande Telefonsamtalet) innan jag lyfte luren, slog numret till ICA och meddelade schemaändringen.

så fort jag lagt på luren kände jag lättnaden sprida sig,

det var inte så farligt trots allt.

och det är det som är grejen, det är inte så farligt, och ändå oroar jag mig. varje gång. suck

Mamma övergav sin förra räddare-mot-morgon-andedräkt-bästis Listerine i det ögonblick då hon kom hem med en sprillans ny SB12-flaska värd 139 kr från Apoteket (fett dyrt - jag skulle aldrig köpa det)

"Jahaja, jag ser att det är nån i alla fall går på den där dåliga reklamen" kommenterade jag hennes köp, "kul att jag lyckats hjärntvätta dig med mitt gurglande i tv!"

Det gurglandet, som skulle föreställa att jag sköljde munnen med SB12, utgjordes i verkligheten av vanligt vatten

Men nu, mer än 3 månader efter inspelningen, har jag för första gången i mitt liv faktiskt testat den produkt jag gladeligen gjort reklam för

Jag gurglade äkta SB12 för ca 6 minuter sedan

Resultatet, som enligt flaskans information, ska innebära 12 timmar av fräsch andedräkt, kan jag givetvis inte utvärdera ännu. Det har ju bara gått 6 minuter än så länge!

Första känslan av SB12 i munnen är att det smakar mindre än vad man tror, det är inte så starkt som Listerine är, inte alls. Smaken är lite obestämd, nån sorts blandning mellan mint, menthol och naturell-kemikalie-smak. Jag skulle vilja att den smakade mer mint..

Konsistensen är vattnig, såklart, det skulle vara ganska gross om den hade tjock konsistens, som filmjölk typ.. uueh, nä det skulle inte vara en hit!

Efter att ha sköljt med SB12 får man en sorts sträv känsla i munnen, när man rör tungan längs med munnens "väggar" fastnar man nästan, det är en konstig känsla som påminner mig om när jag åt en sharon-frukt i Egypten, det blev typ trådigt i hela munnen, och strävt. Jättekonstigt.

Det slutgiltiga betyget av SB12 hittills är att njaa,

jag kommer nog inte använda det varje morgon, det är inte värt det på grund av den konstiga strävheten,

men hittills (nu har det gått ca 9,5 minuter) känner jag mig ganska fräsch så SB12 i framtiden kommer för mig att funka som en räddare i nöden!

Svar till min kära syster-yster som tjatat om ett inlägg:

lugn nea,

jag ska skriva ett inlägg om dig också,

så fort jag får inspiration!

och eftersom inlägget ska handla om dig bör även inspirationen komma från dig

såååååå

känn pressen!